Igår när jag låg i sängen och bläddrade i en tidning, såg jag plötsligt en rörelse i högra ögonvrån. Det visade sig var en spindel, modell större, som trampade på i mitt sovrum. Den var en typisk XXXlarge. Eller giant-size, som Thailändarna kallar min storlek när jag spekulerar på att köpa långbyxor.
Spindeln tuffade målmedvetet på, längs med rummets högra vägg, försvann bakom gardinen och kom därefter raskt marscherande fram under garderobsväggen. Från min position i sängen såg det ut som en liten symaskin med många nålar var ute på promenad. Nålbenen vevade upp och ned i raskt takt och jag kände att gör jag inget nu, så är det snart försent, då har jag en spindel lös i huset. Och det vill jag INTE för då kan jag inte bo kvar förrän Anticimex har varit och säkrat hushållet och det blir opraktiskt eftersom de säkert inte kan komma förrän i nästa vecka.
Tror inte de har spindeljour.
Jag är mycket rädd för spindlar så i vanliga fall brukar dottern hantera dessa kreatur. När hon inte är här, brukar jag ställa glas över spindlarna och så får hon åtgärda problemen när hon kommer. Ibland, vissa höstar, brukar det vara svårt att gå för alla glas som står på golvet. Ganska opraktiskt om spindlarna kommer en måndag, när hon precis lämnat min bostad för att leva hos sin far en vecka, för då får jag leva med en hinderbana under många dagar, om hon inte har vägarna förbi innan vi byter nästa gång.
I det här fallet var jag och glasen emellertid på varsin sida om spindeln och jag kände att jag var tvungen att hantera situationen på ett annat sätt för att inte katastrofen skulle vara ett faktum.
Jag tog ett djupt andetag, tänkte på Fear Factory och på det faktum att jag inte alls skulle behöva ÄTA upp spindeln, bara försöka få ut den, och skred sedan till verket.
Taktik A var att skrämma den mer än den skrämde mig. (Vilket var svårt, för jag var så rädd att pulsen låg på 347,5 slag i minuten). Taktik B var att försöka få ut den ur huset.
För detta uppdrag utsågs tidningen jag läst i. Med den i högsta hugg sopade jag till spindeln åt det håll jag ville att den skulle gå, d v s ut i hallen. Den blev mycket riktigt rädd och sprang nu ännu snabbare framåt. Så snabbt att den höll på att missa avfarten mot grovköket, dit jag hade tänkt mig att den skulle gå. Ny tidningsmanöver, nu ett svårare skott med tidningsklubban, fick vinkla sopandet eftersom jag ville ha tillbaka spindeln men absolut inte mot mig utan snett ut mot grovköket. Den formligen FLÖG över tröskeln. Och klappade i benen av glädje när den såg sin möjlighet att kravla in under tvättmaskinen. Listiga Mimmi var emellertid beredd och gjorde ett nytt slagskott så att den for hela vägen mot ytterdörren. Parerade med högerhanden, öppnade dörren med vänsterhanden och fick sedan liksom chippa upp spindeln för ytterdörrströskeln är hög.
Det gick inte.
Den kom inte över utan lyfte bara en liten bit från golvet och sprang därefter i vild panik åt vänster, in mot skohyllan. Ny chipp, nu sprang spindeln åt höger. På chippandet igen, övning ger färdighet, men nu gav spindeln upp och lade sig i en liten samlad hög och inväntade döden. Det gjorde chippandet mycket lättare och spindeln flög i detta tillstånd i en vid båge över tröskeln och ut i friheten.
Jag stängde snabbt dörren så att den inte i ren förvirring skulle få för sig att springa mot ljuset och således komma in igen, och gick och lade mig.
Det var mycket svårt att sova, tog lång tid innan pulsen kommit ned till normala värden och de där konstiga extraslagen i hjärtat upphört.
Detta, mina vänner, var ett exempel på rent och skärt vardagsmod. Tuffare än så här kan jag aldrig bli.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar