Efter att ha varit i Turkiet i två veckor, kunde jag vid hemkomsten konstatera att ingen hade klippt min gräsmatta under tiden. Det kunde för övrigt alla som passerade mitt hus konstatera. Gräset var så högt att det vajade för vinden, och små barn hade lätt kunnat försvinna om de gav sig alltför långt in på mina ägor.
Jag klippte omgående den del av gräsmattan som befinner sig på den sida av huset som jag oftast befinner mig på. Detta råkar dessutom vara den lilla gräsmattan, den som bara täcker ena kortsidan. Jag har gräsmatta även på den andra kortsidan samt längs med hela långsidan. Dit vågar jag inte längre gå efter mörkrets inbrott för där har jag fortfarande inte klippt.
Jag rensar gärna ogräs, klipper gärna buskar, klänger glatt (nåja) på stegar för att måla om hus på höga höjder och jag spikar gärna upp nya bräder i planket, men jag avskyr gräsklippning. Hett och innerligt.
För en tid sedan stod jag och pratade över staketet med en annan husägare i området då det rätt som det var dök upp en lite söt, svart sak som såg ut som en liten robothund, bakom honom. Den lilla elektroniska hunden som sniffade omkring till synes planlöst i trädgården visade sig vara en gräsklippare. En automatisk sådan. Man gräver helt enkelt ned en liten tråd i trädgården längs med rabatter, stensättningar och andra områden som inte är gräs, och därefter släpper man lös den lilla svarta som raskt går igång med att tugga i sig grässtrån inom det inringade området. Själv. Utan att jag behöver vara med.
Jag blev förälskad.
Och ännu mer förälskad blev jag när apparaten plötsligt vände på klacken och for iväg som ett jehu tvärs över gräsmattan och försvann bakom huset. Det visade sig vara dags för laddning och mycket riktigt, när jag kikade in bakom hörnet, så satt den så fint i sin docka och laddade på sig.
Förtjusande! En sådan vill jag ha!
Enda haken är att den kostar pengar. Rätt mycket mer pengar än de jag lade på min handjagare. Men jag skulle kanske kunna önska mig en sådan när jag fyller 50? Om jag börjar förankra detta geniala uppslag hos mina väninnor redan nu, och dessutom tipsar dem om att de kan börja lägga undan en slant varje månad, kanske i någon lämplig medelriskfond, så blir det inte alls speciellt kännbart utan tvärtom nästan roligt och spännande för dem. Kanske kan jag passa på och önska mig en dammsugare som dammsuger själv också, när jag ändå är igång. Någon tia till bara, i månaden.
Och det går ju till välgörande ändamål. Med en gräsklippare som sköter sig själv, skulle risken för att små barn försvinner på min tomt vara obefintlig. Och det är framförallt på säkerheten jag tänker. Absolut inte på min egen bekvämlighet! Nej, VERKLIGEN inte! :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar