Hemma igen!

Det är märkligt, det där, att jag och barnen aldrig längtar hem när vi är på semester. Inte det minsta. Barnen skulle förvisso efter någon vecka kunna tänka sig att någon kompis kom ned till den plats vi befinner oss på, men bara för att skapa lite nytt liv i konversationen. Efter en tid i bara familjens sällskap kommunicerar vi främst medelst grymtningar och huvudrörelser. Ord är överflödiga när man kommit till det stadium då man vet vad de andra skall säga innan de vet det själva.

Och jag får ibland, skall erkännas, ett hugg i hjärtat vid tanken på tvättmaskinen, särskilt när vi varit borta i mer än en vecka och inga medbringade kläder längre är helt rena. Men inte nödvändigvis MIN tvättmaskin i Sverige, vilken som helst i världen skulle kunna fungera för att få petmostern i mig lugn och glad igen.

Igår åkte vi därför motvilligt hem från 38 grader i skuggan till 9 grader i mörket på Malmö Airport. Skillnaden var brutal och vi frös så vi skallrade tänder.

Innan vi lämnade hotellet hade vi ett digert arbete med att springa omkring och krama all personal som jobbade där. I brist på andra att prata med har vi skapat personliga relationer med personalen i både receptionen, restaurangen och i underhållningsteamet och det var tårögda farväl och hela väskan full med lappar med märkliga emailadresser för hela slanten innan vi kom iväg. När det gäller deras emailadresser får man VERKLIGEN vara på det klara med vad som är "a", "e", "u" och "n" för något gissande på stavningen är inte aktuellt.

Inatt har jag tvättat tre maskiner tvätt, vilket gjorde hemkomsten någotsånär hanterbar för mig. Barnen har skickat sms till sina närmaste 300 vänner om att de landat i högönsklig välmåga, vilket gjorde hemkomsten någotsånär hanterbar för dem. Jag har vattnat alla blommorna, konstaterat att gräset får slås med lie, att kylskåpet är tomt och att det är jag som förväntas åka iväg och fixa fram något att fylla det med.

Imorgon börjar skolan och jag börjar jobba. Livet återgår nu till det normala...