Mimmi om 30 år:
Jag stiger upp vid 4-snåret, sätter mig på en stol vid brevlådan och inväntar tidningsbudet. Anlägger martyrminen och knackar menande med pekfingret på armbandsklockan när han kommer tjugo över:

- Sovmorgon idag...?

Klockan 6 är jag klar med både frukost och tidning och börjar istället studera grannarna genom att kika fram bakom gardinerna i olika, strategiskt belägna rum.

- Skall inte Svenssons till jobbet idag? Inte tänt någonstans och persiennen i sovrummet brukar alltid hissas upp vid den här tiden. Kan de ha blivit sjuka? Bråkat igår, kanske? Jag får ställa mig på skrivbordet på ovanvåningen, då ser man in till deras sovrum via trappfönstret. Nu skall vi se...

Den kommande timmen ägnas olika försök att få insikt i tillstånden på gatan samt grubblerier över vilka sjukdomar som kan tänkas ha drabbat grannkåken och hur dessa botads förr i tiden.

- Våtvarma omslag, ricinolja och kalla avrivningar fungerade ALLTID när jag var ung, det bara pjoskas nu för tiden med tabletter och mediciner i tid och otid. Jag minns att...

Oj, där kommer de ju.

- Hej, hej! Ja, här står jag, på skrivbordet. Tittar lite på gardinstången bara, viktigt att man kontrollerar dessa med jämna mellanrum. Jag var säkerhetschef när jag arbetade, jag minns... Jaså ni har inte tid, jamen jag kan komma över ikväll och berätta mer. Ni brukar vara hemma vid halvsex, har jag sett, jag kommer över då. Hallå...? Hallå...? Kör ni iväg mitt när jag pratar...?
Jaså, de har låtit persiennerna vara nere idag. Undrar varför. Solen kanske? Har känsliga blommor i det fönstret? Fast blommor är ju sannerligen inte hennes bästa sida, jisses som hennes pelargoner ser ut...

Vid 9 tar jag en kopp kaffe och några kanelbullar. Vid 11 är det elvakaffe. Med kanelbullar. Vid 12 är det middag. Inga kanelbullar, någon måtta får det vara. Jag tar choklad till efterrätt istället. Kl 15 är det eftermiddagskaffe, fram med kanelbullarna igen. Kvällsmaten intages i samband med caféprogrammet på teve. Mycket trevligt program. Och STILÌG är han också, programledaren. Men hon, kvinnan som hjälper honom, usch vilken människa. Inte alls hans typ heller, det ser man ju.

Sen lyssnar jag en stund på programmet "gamla godingar" på reklamkanalen på radio. Det är SORGLIGT att det alltid spelas så dålig musik nuförtiden överallt. Bara dunka-dunka hela tiden. Nej, de skulle spela lite mer av gammal fin kvalitetsmusik; Madonna, Kate Ryan, Taylor Swift, Arash, sån musik som var så bra.

- "Like a virgin, hey...". Underbar melodi!

Vid 21-tiden kollar jag upp vad grannarna gör.

- Vems bil är det som står på hennes uppfart, hon, ensamstående mamman? Och vid den här tiden? Skall det sovas över? Usch, bara snusk och synd hela tiden, överallt. Och lille Konrad, skall det verkligen lysa på hans rum så här dags? Vet hans föräldrar om att han sitter uppe? Det är ju faktiskt skoldag imorgon, jag borde säga till, kanske.

- Fast hans föräldrar... Otacksamma människor. Blev så himla sura när jag i all välmening berättade för dem att det är bättre, både för dem och barnen, att inte äta så mycket färdigköpt mat. Jag erbjöd mig t o m att lära frun hur man kokar kalops och lagar dillkött, rejäl mat och inte som de där sushi- och pizzaförpackningarna jag hittar när jag går igenom deras soptunna.

- Ja, inte inne på deras tomt, förstås, jag är VERKLIGEN inte den som är nyfiken. Jag brukar titta lite på fredagarna, när tunnan ändå är utrullad på gatan. Och jag tror de VILL att jag skall se, annars hade de väl paketerat kartongerna bättre?

Vid 21.30 släcker jag och sover. Det måste jag, för jag har en ansträngande dag framför mig imorgon. Soptunnetömning, härligt! Undrar om bilen står kvar hos henne, den ensamstående mamman...? Jag ställer klockan på 3, för säkerhets skull...

===

Ja,så kan det bli. Och faktum är att jag tror att jag är på väg dit med raska steg. Varför vaknar jag annars klockan 5.30 en lördag, den första semesterdagen?