I morse var jag första man ut ur huset, ivrig som en rashäst över att äntligen få gripa mig an arbetslivets alla stimulerande utmaningar. Dessa mötte mig redan vid personalingången och förmiddagen svischade förbi med blixtens hastighet.
Klockan 12 skulle min vän från Ocab (fuktexpert för er som inte läst mina förtvivlade bloggar från början av augusti) komma och konstatera att torka råder i huset. Kl 11.50 var jag därför beredd att på nytt kasta mig upp på min ädla springare och susa hem till bostaden för att ta emot. Tråkigt nog konstaterar jag vid detta akuta tillfälle att jag inte kunde hitta husnycklarna och därmed inte heller cykelnycklarna. Att gå hem är nyttigt och bra, men det är helt omöjligt att med framgång transportera sig 2,5 km på tio minuter till fots. I synnerhet iklädd jättefina sandaletter inköpta i Turkiet. (Bara 50 kronor. Ett fynd!)
Dottern larmades och beordrades infinna sig i bostaden per omgående och ta hand om Ocab tills förstärkning (= jag) anlände. Detta tyckte hon var onödigt tillkrånglat. Praktisk och förutseende som hon var hade hon lagt ut husnycklarna innan hon gav sig ut på äventyr, detta eftersom husnycklar är mycket skrymmande att bära med sig. Om jag bara pinnade på lite snabbare än vanligt, kunde jag själv ta mig in med hennes nycklar. Mycket praktiskt. Nycklarna var dessutom lätta att hitta. Hon hade lagt dem på solstolen på terassen. Jag skulle inte kunna missa dem.
Jag hade mycket, mycket, MYCKET att säga om detta förvaringssätt men hann inte utan andades bara häftigt några gånger för att få bort svimningstendenserna, kommenderade "gå hem" och sa sedan hej då, för att sedan själv rafsa åt mig mina prylar och bege mig österut. Till fots.
När jag gått ungefär halva sträckan ringde Ocab och sa att han hade mätt klart. Sonen hade varit snäll och släppa in honom. Sonen? Dottern var det väl, sa jag? Nej, han var säker på att det var en kille som mött upp vid dörren. Tjejer kände han till, en sådan hade det inte varit.
Vi ägnade därefter en stund åt att utreda huruvida även min dotter var hemma, han gick ett varv i huset, men hittade henne inte. Dock lovade han att stanna kvar tills jag kom hem och skulle hon dyka upp under tiden, skulle han be henne att ringa mig. Ett tag kändes det som om jag pratade med en sambo och jag var nära att be honom börja skala lite potatis till middagen när han ändå var hemma och skrotade, men behärskade mig.
Jag var nu nästan hemma men eftersom jag är kvinna kan jag både gå och prata samtidigt så jag ringde upp dottern. Skulle inte hon vara hemma? Jodå, hon var väldigt mycket på gång, bara några hundra meter kvar. Märkligt, sa jag, det har jag också. Och med tanke på att hon befunnit sig närmare huset än jag vid startläget, så måste jag dra slutsatsen att min kondition och spänst är oerhört mycket bättre än hennes. Löpningen i Turkiet måste verkligen ha gett resultat.
Nu hade jag emellertid tid att förklara varför man varken lägger alla husnycklar i en stolstol på uteplatsen eller hänger dem på dörrhandtaget tillsammans med en lapp där man skriver "Hej, inbrottstjuv, välkommen in!" Jag förklarade så länge jag kunde, d v s tills dottern ansåg sig ha hört färdigt och lagt på i örat på mig. Men då var jag ändå hemma.
När jag rett ut var mina barn befann sig tillsammans med Ocab-killen och därefter vinkat av honom, började jag leta efter mina nycklar. Hittade dem inte. Och kom då på att jag ju haft dem i morse eftersom jag låst upp cykeln när jag cyklade till jobbet. Sen kom jag på att jag haft kappa på mig under cykelturen. Därefter kom jag på att det självklart är i kappfickan som nycklarna ligger. Och kappan befann sig på jobbet, medan jag befann mig i bostaden. Ibland är tingens ordningar märkvärdiga.
Strax därefter var jag därför på nytt på väg till fots, den här gången västerut, mot jobbet. Iklädd samma opraktiska sandaletter, för de är de enda skorna jag har som passar i färg till kjolen jag hade på mig. Att jag fick blåsor på fötterna redan på vägen hem är ingen förmildrande omständighet.
Den första dagen efter semestern har inte på något sätt varit lätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar