Min nyupptagna hobby att springa mig snygg varannan dag innebär att jag måste springa även fast det är fredag, om denna dag råkar vara varannan. Ej heller det faktum att dottern har annat för sig så att jag måste motionera helt på egen hand är en förmildrande omständighet som gör att jag slipper. Jag är sträng men rättvis och brukar intala mig själv att jag kommer att vara tacksam en vacker dag, över att jag tvingat mig själv att ge mig ut trots att jag hellre skulle vilja läsa en bok och dricka ett glas vin.
Men båda mina jag kan erkänna att vi har gjort roligare saker en fredagkväll.
Jag bor förvisso i ett villaområde men ändå med ena foten i lagården. Mina löparrundor sträcker sig därför längs med slingriga 70-vägar (där alla kör mellan 90 och 100) belägna mellan åkrar och traktorgarage. Att tillbringa 10 km längs med skördade sädesfält är lika utvecklande för min mentala hälsa som att tillbringa en vecka i isoleringscell.
Sikten är väldigt fri. När jag började jogga såg jag hela milen framför mig utan problem. Jag skulle passera tre kyrkor på min runda, dessa hade jag koll på under hela min väg. Faktum var att sikten var så god att jag nästan såg min egen ryggtavla där jag joggade. Intrycken och överraskningsmomenten var obefintliga.
För att roa mig själv började jag tänka på hemska saker som skulle kunna hända mig. Sånt livar alltid upp en säkerhetschef. Först tänkte jag en lång stund på vad som skulle kunna bli effekten om jag skulle snubbla precis när jag fick möte av en bil. Med tanke på att alla kör minst 20 km/h för fort och att det inte finns någon vägren där jag springer, såg jag rysansvärda scener för mitt inre. Det livade upp länge.
Sen tänkte jag på det faktum att alla de tre personer som har nycklar till min bostad befinner sig väldigt långt borta. Den närmsta befinner sig 1 ½ timmes bilväg från mig, övriga 3 ½. Och ingen kommer att komma hem förrän på söndag. Hur skulle jag då göra, om jag upptäcker när jag joggat färdigt att jag tappat min husnyckel? Detta var mycket intressant att klura på och det tog mig en god stund innan jag utarbetat några tänkbara alternativ.
Vid det laget hade jag nått ett parti där motvinden var både rak och tydlig. Det var så mycket motvind att jag inte kunde andas utan fick jogga framåt med huvudet vänt bakåt. Detta gav mig inspiration att fundera på vad som skulle hända om jag skulle trampa ned i en grop i gatan (som jag ju inte skulle hinna se eftersom jag tittade åt fel håll), bröt benet och blev liggande. Hur många bilar passerar ute på vischan? När går solen ned? Varför hade jag svarta tajta joggingbyxor och en svart t-shirt? Hur bra syns detta i mörkret? Fryser man ihjäl när det är 9 plusgrader ute?
Vid det laget bestämde jag mig för att nästa gång jag skall ut och jogga så skall jag springa 30 varv runt torget i byn istället. Och innan dess skall jag lämna in mina husnycklar till personalen på Ica. Om jag överhuvudtaget skulle jogga mer. En skitsport, på det hela taget.
Fast nu, när jag har duschat och hällt upp ett glas vin, så tycker jag att det är riktigt roligt att springa. Jag kanske tar samma runda imorgon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar