I Turkiet köpte jag en fin klänning för hundra kronor, som jag blev mycket förtjust i. Den var förtjusande och den satt bra, men något utrymme för mig att växa i, fanns inte. När dragkedjan i sidan dragits upp, var det tänkt att man skulle gå och sitta rakt, med huvudet högt och endast ta behärskade andetag. Något flåsande fanns det absolut inte utrymme för. Då hade sömmarna gått.
När jag kom hem, tvättade jag både klänningen och allt annat som fanns i resväskan. Hade resväskan gått in i tvättmaskinen hade den fått åka en vända, den också. Det var först när jag hängde ut klänningen på tork, som det slog mig att jag kanske skulle tagit en storlek större. Kläderna man köper utomlands är inte alltid krympta enligt Livsmedelsverkets instruktioner. (Eller vem som nu bestämmer sånt.)
Milde himmel, tänk om klänningen nu blivit för liten?! Skulle jag köpt en storlek större iallafall?
Jag vågade inte prova, utan hängde bara in den när den var torr. Sorgliga besked vill jag helst få när jag är beredd och mogen för dessa.
Mitt minne är emellertid kort som en längdhoppningsgrop, och det är först nu, när klänningen är på och jag till och med kan hosta när jag har klänningen på mig, som jag minns min oro. Vilken visar sig ha varit helt obefogad. Inget har krympt.
Faktum är att den nästan känns större. Jag vill gärna tro att jag har haft en dramatisk viktnedgång de senaste 6 dagarna, men det kan också vara så att jag inte är så konstant svettig som jag var i Turkiet, och att det är därför som den inte sitter som en kroppsmålning.
Fast, nej, jag väljer att tro att jag har gått ned några kilo i vikt. Det är iallafall fredag och sådana besked kan jag ha när som helst, men absolut på en fredag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar