Regncapesuppfinnare

Vaknade idag till total gråmulenhet. Det gillar varken jag eller huset, för gråmulenhet betyder nederbörd och nederbörd betyder blöt Mimmi vid cykling till jobbet och sannolikt även blöta väggar eftersom det kommer in väta på något slags sätt, oklart var och när.

Men så här dags på dagen är det inte läge att sätta sig ner och tänka djupa, bittra tankar över det. Klockan 7 på morgonen är det uteslutande handling som gäller.

Jag har därför letat en god stund efter min regncape som jag måste ha på mig för att inte se ut som en dränkt katt när jag kommer fram till jobbet. (Och hittar jag den, så ser jag ut som ET när han cyklar hem i filmen, det är en rätt rolig syn det också, men kortvarigare. Det tar längre tid att torka än vad det tar att cykla. Alltså blir det regncape.)

Den optimala sådana har jag ännu inte hitta. Antingen är ärmarna för korta så att man blir blöt på kavajärmarna, kapuschongen för lös så att den kastas av bakåt när man kör så fort som jag, längden otillräcklig, så att byxorna blir blöta eller omfånget för stort så att hela framsidan kastas upp och ligger som ett segel över ansiktet och sikten blir noll.

När jag får tid över, vid pensionen eller så, skall jag sätta mig ned och uppfinna den perfekta cykelcapen. Jag tror jag skall uppfinna in en mp3-spelare i öronhöjd, värmeplattor som man kan sätta på där man känner sig lite kall och kanske att man kunde få capen att cykla själv så att jag kan titta på omgivningarna och lyssna på musik under tiden?

Fast då har jag nästan uppfunnit en bil, när jag tänker efter. Och såna finns ju redan.
Ja, vi får se vad det blir. Nu måste jag iallafall till jobbet, med eller utan regncape. En svart sopsäck funkar i nödfall men då skäms barnen.