3 steg efter

Det är märkligt hur jag, som i mångt och mycket är en ensamvarg, nödvändigtvis måste ha sällskap när jag skall ut och springa. Och det är lika märkligt hur dottern, som är kollektivismens främste förespråkare, samtidigt föredrar att springa ensam.

Framförallt är det synd för det innebär att en av oss måste ge avkall på sina önskemål.
Igår tänkte dottern oannonserat smita iväg ut och springa, men med en höks uppmärksamhet noterade jag att hon tillbringade längre tid än vanligt inne på toa och dessutom kom väldigt lättklädd ut därifrån, så jag svidade själv snabbt om. Jag var färdig och i startblocken i samma veva som hon började se sig om efter sina joggingskor. Med lite god vilja intalade jag mig att hon sken upp när hon fick syn på mig. Det kan ha varit en grimas som illustrerade andra känslor också. Men strunt i det.

Vi gav oss iväg och hon låg som vanligt minst 3 steg före. Och det är bra för min träning, för jag springer i och med det fortare än vad som känns bekvämt. Detta eftersom jag är rädd att plötsligt lufsa omkring ensam. Hade jag varit ute på egen hand hade jag sedan länge saktat farten till en hastighet som känns lagom för ben och andning. Snäppet över släntrande gång. Men i hennes sällskap lubbar jag på och vi kom hem på rekordtiden (för mig) 29 minuter på en sträcka av 5,7 km. Det är ca 5 minuter per km och väldigt bra. För mig.

Jag var nöjd och dottern var missnöjd. För det första hade hon klarat sig runt på 20 minuter blankt om hon inte känt ansvar för mig. För det andra hade mitt flåsande stört hennes koncentration. Att varken höra sina egna andetag eller ens fotsteg för att ens mor stånkar en i nacken som en kol-patient i sista stadiet, verkade menligt på hennes träning.

Jag inser att jag kommer att få vara listigare och listigare för att få jogga med henne. Kanske kan jag tjuvträna med hennes lillebror? Han klagade igår över sin brist på kondition och det känns lovande. Kanske kan jag få ligga 3 steg framför honom?

Jag kan ju intala mig det, åtminstone...