Har jag...? Eller inte...?

Jag har under sommaren köpt några tunikor som är alldeles utmärkta att ha till jeans nu när hösten börjar komma. Ett par av dessa är gjorda i sådant material att de inte stretchar och därför har plaggen försetts med dragkedja i sidan, från ärmhålet och nästan till midjan. Utan dessa dragkedjor hade tunikorna fått sys ihop efter påtagning och sånt tenderar att vara lite väl tidsödande om man inte har en egen påkläderska.

Det har inte jag.

Trots att man öppnar dessa dragkedjor, och trots att jag på inga vis kan sägas ha en byst värdig en Zornkulla, så är plaggen en liten aning obekväma att dra på. När de väl är på, funkar de, men just under på- och avdragandet får jag lätta klaustrofobiska upplevelser och inbillar mig att jag kommer att fastna i plagget och för evigt vara dömd att gå omkring med armarna uppsträckta och med endast ett öga kikandes genom ena ärmhålet. Vid dylika tillfällen får jag gärna en lätt anstrykning till panik.

För övrigt får erkännas att det onekligen är väldigt mycket skönare att ha dragkedjan öppen än stängd även när klänningen har funnit sin rätta plats. Så föredrar jag därför att ha det, tills den måste stängas för att det kommer folk eller för att jag skall åka till arbetet. För övrigt har jag samma inställning till byxgylfar, kjolars dragkedjor och innetofflor. Allt får vara öppet så länge som möjligt, tills någon kommer som kan väcka anstöt, och jag lämnar endast motvilligt mina lurviga innetofflor för att byta mot mer lämpliga skodon. För några år sedan åkte jag till Mallorca iklädd dessa ludna innetofflor. Jag märkte det inte förrän jag sänkte blicken vid säkerhetskontrollen och då var det så dags. Men det var onekligen mjukt och mysigt om fossingarna hela flygresan.

Idag hade jag en av mina sommartunikor tillsammans med ett par ljusblå, lätt slitna jeans. Jag tyckte kombinationen var väldigt fin, såg fräscht men ändå påklätt ut, och när jag stod och höll föredrag idag på förmiddagen kände jag mig nöjd och trygg med min uppenbarelse. Tills jag plötsligt kom att tänka på dragkedjan. Hade jag stängt den?

Jag vet inte vad jag pratade om under de 10 minuter jag frenetiskt backade bandet i minnet för att se om scenen när jag drar upp dragkedjan skulle dyka upp. Det gjorde den inte och till slut var jag övertygad om att alla hade kunnat studera min behå - gud, vilken behå har jag idag, inte den grådaskiga, väl - och mina fläskveck. Till slut övergick hjärnan till att fundera ut en scen vari det skulle var lämpligt och rimligt för mig att kolla om dragkedjan var uppdragen och dra upp den om så inte skulle vara fallet. Det tog också tid och under tiden var föredraget över och jag kunde glida ut. Baklänges så att vänster sida skulle vara mot väggen.

Det första jag gjorde när dörren föll igen framför mig (jag gick som sagt baklänges ut) var att ta ett rejält tag i vänster sida. Dragkedjan var stängd.

Puh, vilken lättnad. För säkerhets skull konstaterade jag att det inte var innetofflorna jag hade på mig. Det var det inte.

Jag har numera lovat mig själv att alltid kontrollera alla kläder, blixtlås och skor INNAN jag lämnar hemmet. Åtminstone blixtlåsen. Åtminstone denna vecka.