I vuxen ålder har jag gympat hos Friskis med den äran, jag har briljerat i aerobicens alla turer, jag har cyklat Vätternrundan (30 mil), sprungit diverse lopp upp till 2,1 mil i sträck och kan nog anses vara förhållandevis spänstig för min ålder.
Men när jag gick i skolan hade jag en 2:a i slutbetyg i gympa. Och åren dessförinnan också, för den delen.
Detta pratade vi om på fikat idag på jobbet och alla undrade hur det gått till. Hade jag månne suttit och sniffat lim bakom höjdhoppsmattan under lektionerna eller hur hade jag lyckats med detta bottenresultat?
Svaret är att jag spelade fiol och piano på min fritid.
Detta hade man ingen som helst nytta av i skarpt läge på gympan. De tursamma barn vars föräldrar placerade dem i friidrottsföreningen, Ronnebyflickorna eller i fotbollsklubben, gjorde betydligt bättre ifrån sig. De kom till lektionen och kunde redan reglerna, de träffade korgen och gjorde således mål i basketmatchen, de hade viss kläm på hur man höll i kulan för att stöta den längre än sina egna tår och de var viga som gummiband och hade uppenbarligen inget som helst emot att placera huvudet i markhöjd och vifta med fötterna mot himlen.
Själv tyckte jag att sådant upp-och-ned-vistande var onaturligt och snudd på farligt. Så lång som jag var redan på den tiden kändes det spännande nog att från ögonens höjd blicka ned på tårna och jag har fortfarande ärr på knäna efter många fall ned i asfalten. Det kändes därför inte på något sätt lämpligt att balansera hela kroppstyngden på två pinniga flickarmar när det var svårt nog att få kalvbenen att göra detsamma i upprätt tillstånd. Mitt säkerhetstänkande verkar till synes vara grundlagt även i mycket unga år.
Självklart har jag således under skoltiden heller aldrig frivilligt slagit en kullerbytta, hjulat över gräsmattan eller svängt runt någon stång på lekplatsen. Jag var däremot en fena på Bela Bartoks violinkonserter. Detta räknades tyvärr inte. Inte på gympalektionerna iallafall.
I gymnastiken på 70-talet hade man några stjärnor, några ganska bra och några halvtaskiga. Jag tillhörde grupp fyra, de hopplösa fallen. Och sådana egenskaper som att jag kunde springa hur länge som helst utan att bli trött, att jag kunde cykla hur länge som helst utan att bli trött eller att jag var rätt duktig som både lyckades lära mig dam- och herrstegen (jag var lång = automatiskt lämpad som man i dansens virvlar) i alla danser vi stundtals skulle ägna oss åt på gympan, räknades inte för det märkte man helt enkelt inte.
Det dröjde ända tills jag var 28 år innan jag märkte att jag faktiskt kunde en hel del inom idrotten. Och ibland tänker jag att jag nog förmodligen är bra mycket rörligare idag, vid 44, än vad många av de som tillhörde stjärngruppen är.
Dessutom har jag på gamla dar lärt mig att stå på huvudet och att slå kullerbyttor över stänger på lekplatsen. Det är emellertid viktigt att komma ihåg att mäta höjden på stången först. Det kan bli väldigt obehagligt om stången är för låg. Har jag märkt...
Sent omsider har jag således tagit revansch. Och nu skall jag strax köra hem och träna lite på att hjula också. Sen är jag klar och då skall jag ringa min gympalärare och be att få tenta upp betygen!
Om hon fortfarande lever...?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar