Om tandläkare

Jag tillhör det märkliga, förmodligen masochistiska och sannolikt inte helt normala, människosläktet som gillar att gå till tandläkaren. Eller gillar och gillar, men jag har inget större emot det. Åtminstone inte nuförtiden eftersom jag har frisktandvårdsavtal och betalar några tior i månaden och därmed kan ta vilka chockbud som helst utan att röra en min.

- Rotfyllning, jajamen, fyll två!

- Operera ut en visdomstand under narkos och med övernattning? Absolut! Jag kan stanna längre, skall vi säga två nätter?

Det kostar liksom inte mer än den fasta avgiften per månad, vad de än hittar på som inte är kosmetiskt. Sen får man förvisso det i nacken nästa avtalsperiod där man hamnar i en helt annan kvot med betydligt högre månadsavgift om man slarvat över gaddarna för våldsamt, men den dagen, den sorgen.

Tandläkare är emellertid ett speciellt släkte. Man skulle kunna tänka sig att de får lära sig redan första terminen på tandläkarhögskolan att INTE ställa frågor när patienten har munnen öppen, fullproppad med sugar, speglar och borrar och samtidigt som vederbörande förtvivlat försöker undvika drunkningsdöden genom att svälja den saliv som trots all utrustning hotar att kasa ned i lungorna. (Har ni testat hur lätt det är att svälja med munnen vidöppen? Bra, då vet ni.)

Men icke.

De babblar glatt på och flikar i konversationen in alla möjliga frågor som man jättegärna skulle vilja kunna leverera utvecklade svar på, men det går ju inte. Det få bli ett aaaaahh eller ääääääääähh beroende på frågan. Oerhört frustrerande. Vid något tillfälle, där behovet av att gå i svaromål blev för starkt, drog jag ut alla slangar och sugar, svarade länge och utförligt med både symbolik och ett målande språk, och försökte sedan peta in alla sakerna på sina platser igen. Tandsköterskan hjälpte mig under visst blängande och efter denna episod var det märkvärdigt tyst i rummet.

En tandläkare jag haft var utrustad med väldigt mycket pondus. Hans magge var med andra ord stor som en bongotrumma och eftersom den var placerad på framsidan av kroppen, samma sida som han hade ögonen och händerna på, var det oundvikligt att magen hamnade i min omedelbara närhet. Förutom att det var mjukt och skönt att luta kinden mot denna extrakudde, blev jag nästintill expert på att avgöra om han hade ätit nyligen, om han var hungrig, om det hade slunkit ned lite kolsyrat vatten eller om det hade varit kål och lök till lunch. Allt baserat på ljuden systemet gav ifrån sig.

Det var allt ifrån stillsamt porlande och enstaka kluckanden till våldsamt åskmuller och Avestaforsens brus. Både hemtrevligt och lugnande. Frågan är om man inte kunde använt honom och hans mage med framgång hos personer med tandläkarskräck. Jag blev alltid sömnig där jag låg. Kändes lika tryggt som valsång.

På 70-talet hade jag tandläkare som borrade upp mina kindtänder och fyllde dessa med amalgam, om det behövdes eller ej. Jag väntar ivrigt, 40 år senare, på att dessa amalgambollar skall ge upp, tappa greppet och lämna mig, så att jag kan byta ut dem mot vita, snygga varianter.

Tänk så bra om de kunde göra det nu, medan jag har frisktandvårdsavtal och slipper betala...! Men icke, de klamrar sig fast som om det gäller livet och sist jag var hos tandläkaren konstaterade han att de där kan du få ha lääääänge till, de ser ut som nya!

Inte precis vad jag ville höra. Men, kanske gör det susen om jag börjar tugga på småstenar?! Får pröva!