Upplyst, numera

Igår köpte jag hem fram- och baklyktor för cykel samt ett tjog batterier i storlek AA och AAA.
Sånt får man göra vid ett sådant tillfälle då man ställer tollorna ("tofflorna", på skånska) vid dikeskanten och tar sig in mot storstaden. Här i byn finns bara exklusiva exemplar à 300 kr/framlyktan och det har ett privatekonomiskt överslag, utfört av nationalekonomen Mimmi, sedan länge kommit fram till inte är lönsamt. I Malmö kostar ett helt kit 24,90 och det passar nationalekonomens budget bättre.

Dessa lyktinköp är en liten kär tradition som jag ägnar mig åt årligen vid den här tiden. Först köper jag hem allt, sedan skruvar och installerar jag, sedan sätter jag i batterier, därpå konstaterar jag att möget inte funkar, efter det plockar jag ur batterierna, sedan gör jag som jag lärde mig under mina många år i IT-branschen; jag SLÅR på prylarna, gärna ackompanjerat av lämpliga svärord, därefter sätter jag i batterierna igen och konstaterar att allt lyser som det skall. Hur fint som helst. Man måste vara bestämd.

Cyklarna är desamma år från år, lyktorna är nya år från år. Jag begriper inte vart de tar vägen, men förmodligen förser jag väl resten av Vellinge med cykellyktor. Från sonens cykel. Mina lysen bär jag, vis av erfarenhet, med mig överallt i handväskan.

Är jag på en finare middag och känner för att plocka fram det lilla läppstiftet ur aftonväskan, måste jag först lyfta ur fram- och baklyktan inklusive sina fästen ur väskan.

Ringer mobilen när jag sitter på bussen, får jag be passageraren bredvid mig hålla mina lyktor medan jag pratar. Jag tittar emellertid intensivt på vederbörande hela tiden, så att han eller hon inte har en chans att sno mina dem. Man kan aldrig vara nog försiktig.

Mina lysen brukar med andra ord finnas kvar till midsommar ungefär. Därefter slutar de att fungera och jag får köpa nya i september igen.

Sonens försvinner enligt mina nationalekonomiska beräkningar om ca två veckor.
Men det har jag en plan för. Jag köpte TRE uppsättningar det här året! Ha!