Igår skulle jag in på militärt område för att hålla utbildning. Jag hittade rätt avfart och svängde raskt in på en grusad väg, men fick genast stanna framför en flera meter hög grind. Ovanpå grinden fanns ett trafikljus och en skylt som talade om att när det lyste rött, då skulle man inte köra in. Vid gult sken skulle man vänta och vid grönt sken skulle man köra. Vid blinkade gult sken skulle man ta kontakt med vakten.
Ingenstans stod det HUR man skulle göra om man ville ta kontakt med vakten. Jag hade gärna gjort det, för efter att ha stirrat på grinden i 5 minuter kände jag för omväxling.
Till slut gick jag ut ur bilen och fram till en portkodsliknande tingest som jag började trycka på. Efter en massa pip och tut kom det plötsligt fram en röst ur lådan som undrade vad jag ville. Jag förklarade att jag ville komma in, eftersom jag skulle hålla en utbildning. Det tvivlade han på, några sådana uppgifter hade han inte. Men, jag kunde börja med att visa min militära legitimation, så kunde vi snacka vidare sen.
Förhandlingarna strandade en stund, när jag berättade att jag bara hade en civil sådan, vilket han ansåg var ett tecken på skriande torftighet och brist. När han hämtat sig, återkom han och berättade att jodå, det fanns verkligen en kurs som skulle hållas på insidan av grinden, men jag fanns inte med på kurslistan.
- Nej, det är inte så konstigt, sa jag. Det är jag som HÅLLER kursen.
Månn det. Det hade han ingen uppgift om.
- Nej, sa jag, det är möjligt, men om inte jag kan få komma in så kan du kanske åtminstone be kursdeltagarna komma ut och så kör jag utbildningen genom grinden?
Det tyckte han var tråkig attityd från min sida. Efter att ha viftat med körkort, upprepat mitt namn, namedroppat lite titlar och chefer, både såna jag kände och såna jag hört talas om, så öppnade sig plötsligt grinden. Utan att ett ord om "varsågod och kör in" kom från lådan. Inte heller någon vägledning om vart jag skulle ta vägen inne på området, men bra kvinna reder sig själv, så jag hittade rätt.
När jag skulle köra ut, frågade jag elevernas handledare om det var lika svårt att få tillstånd att köra ut ur området som det var att köra in. Neeeeej, då, försäkrade han. Det var bara att köra till linjen vid grinden och vänta, då skulle grinden öppnas av sig själv och jag kunde köra ut.
Det lät för bra för att vara sant och så var det också. Sesam öppnade sig inte. Till slut klev jag ut och gick fram till grinden. På utsidan fanns den där portkodslådan som hade fungerat så förnämligt när jag skulle in. Tänk om man kunde nå den när man ville ut också? Jag försökte trycka igenom armen genom grindgallret och det gick nästan, men jag såg tyvärr inte vilken av knapparna på portkodsapparaten som det fanns en telefon på. Och jag hade inte hunnit bli så bekant med apparaten på min väg in, att jag kunde känna och räkna mig fram. Dessutom kändes det som om jag höll på att fastna med axeln i grinden.
Det tog mig någon minut att komma loss, men det gick, och just då var jag väldigt tacksam över att grindarna förblivit stängda. Det hade orsakat mig ett visst omak om dessa öppnat sig samtidigt som min axel satt fast i en av dem.
Jag flanerade tillbaka till bilen och funderade på om jag skulle hänga mig på tutan eller backa, ta sats och försöka köra igenom. Båda alternativen kändes lockande men när jag räknade elle-belle-bi och nästan hade kommit till "nu är du.." så öppnade sig grinden.
Det var oklart om grindöppningen var för min skull eller för att någon annan var på väg runt hörnet och in, men jag brydde mig inte om att fundera och vänta. Jag rivstartade och blåste igenom öppningen TROTS att det blinkade gult = vänta.
Det är med stor glädje jag kan berätta att Sverige är i tryggt och säkert förvar. Och nu, när jag är på utsidan och inte behöver komma in, tycker jag att just det är jättebra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar