Tillvänjning eller avtrubbning

Jag har tänkt ut att mycket i livet handlar om att vänja sig. Eller att bli avtrubbad och inte bry sig, så kan det också vara.

Jag gillade t ex inte bruna bönor när jag var liten. Det såg märkligt ut, hade märklig konstistens och luktade märkligt och på dessa grundvalar bestämde jag mig för att me not like. Jag smakade aldrig innan jag bestämde mig.

Sedan blev det plötsligt så en dag, att det stackars barnet var utsvultet (hade gått mer än 3 timmar sedan det åt senast), varpå det gick hem till sin mormor för där brukade det finnas mat i rikliga mängder. Och det fanns det. Om man räknade in bruna bönor i denna kategori. Det gjorde jag inte, men nöden hade ingen lag. Ville jag överleva, borde jag äta bruna bönor.

Jag åt bruna bönor.

Och upptäckte att det var jättegott.

Nu är jag i samma fas igen. I somras invaderades trädgården av bladlöss. Sen kom nyckelpigorna i stora sjok och åt upp bladlössen. Och nu i höst dök kavalleriet upp: Spindlarna.
Jag HATAR spindlar.

Minsta lilla spindelanlag har sedan barndomen fått mig att känna svimningskänslor och en obehaglig mattighet. Tills nu.

I stort sett varje kväll den sista tiden har det galopperat minipizzor med ben genom mitt sovrum. Det är oklart var de kommer in, men de är inprogrammerade på samma sträckning allihop. Längs med ytterväggen (från huvudänden på min säng, huuu...), under garderoberna och ut i korridoren i raskt trav mot hallen. Var de tänker sig finna där begriper jag inte.
Jag ser dem för det mesta redan i sovrummet, man kan liksom inte missa en bulle med åtta stoppnålar som vevar fram över ett öde laminatgolv. Trots att jag verkligen inte har falkögon, mer än syn jämförbar med närsynta bofinken Knut.

Ibland kommer de tidigare, innan jag gått och lagt mig, och då hittar jag dem ståendes, lamslagna av förvirring över alla tänkbara vägval i hallen. Längre än så har de aldrig någonsin kommit.

Och jag har mått dåligt, ryst, skrikit och vevat ut dem varje dag. Med påföljd att jag igår, när en liten, liten spindel frejdigt travade framför fötterna på mig i köket, inte rörde en min utan bara förlängde steget något och gick vidare.

Tillvänjning eller avtrubbning, det är frågan.