Jag upptäckte nyss att jag fått kakel i köket. Detta gav mig hopp om att jag kanske, inom en överskådlig framtid, kan reclaima mitt kök och börja svinga med stekjärn, kockknivar och konjak att flambera med. (Läs: använda mikron för att tina burkar med rester i, rosta gammalt bröd i brödrosten samt koka upp pasta. Reds.anm.)
Speciellt glädjer jag mig åt att få belysning. Hittills denna vecka har jag uteslutande befunnit mig i bostaden under de mörka eller åtminstone skumma delarna av dygnet och det är mina känsliga fossingar som har fått avgöra hur långt arbetet fortskridit under min frånvaro.
Stora bitar av murbruk på golvet = början av arbetet, gammalt kakel rivet.
Murbruksdamm på golvet = börjar arta sig, han har börjat spackla och slipa.
Stickor i fötterna = något trämaterial har använts.
Mer damm på golvet = kakelfix.
Etc.
Igår när jag kom hem var det mycket av allt på golvet. Kändes som om jag gick i en puckelpist full av höga berg och djupa dalar. Gud vet vad han pysslat med för att åstadkomma detta, men nu ser jag att kaklet åtminstone är på plats.
Mycket bra.
Jag har emellertid anpassat mig efter rådande förutsättningar och gjort ett avancerat arrangemang av förlängningskablar och grendosor så jag kan numera använda mikron där den står under trappen. Och faktum är att det är riktigt mysigt att sitta på golvet och titta på när resterna i glassburken åker omkring därinne. Jag känner mig lite som John Wayne i en cowboyfilm. Den ensamma starka sitter vid sin lägereld med en hästfilt (från Ikea) över axlarna och hästen (Volvon) parkerad bredvid. Yeeeehaa!
Har varit lite dåligt med solnedgångarna bara, men skall försöka parera in den ikväll eftersom jag ju inte har något möte efter jobbet idag, märkligt nog.
Kanske låter jag mikron stå kvar under trappen även när köket är klart. När den är igång, blir det nämligen ett väldigt fint ljus mellan trappstegen. Kan bli mysigt framåt jul, tänker jag.
Fast, då skäms väl barnen, förstås. Ingen annan lagar ju mat i hallen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar