Pigan Lina i Emil i Lönnerberga-böckerna, sa en gång under ett husförhör att hon kanske inte tyckte det var så märkvärdigt att Gud hade skapat människorna. Men de där krumelurerna i öronen, DE måste ha varit knepiga att få till.
Och nu är jag benägen att hålla med henne. Sannolikt kunde det övats lite till innan man gick till skarp produktion, för jag är inte säker på att det råder en jämn kvalitet på området.
Jag har fått många goda råd beträffande min löpning med dottern. Några föreslår att dottern skall ha en mp3 i öronen när vi springer så att hon slipper höra mig flåsa. Andra tycker att jag skall ha det, så att dottern slipper hasa omkring på mig och jag kan roa mig på egen hand.
Jag tycker inget råd är riktigt bra, jag vill ha sällskap, jag vill ha dottern som sällskap och jag vill att hon hör om jag ramlar och bryter benet bakom henne så att jag kan få snabb hjälp. Men i stunder som dessa, när ungen är och leder blivande konfirmander i lägerform, är jag tvungen att springa själv. Sonen tvärvägrar. Jag har försökt. Jag har bett. Jag har bönat. Jag har t o m hotat.
Nope.
Alltså tänkte jag pröva plan B, mp3 i öronen som underhållning. Jag har en mp3, nu återstod bara att hitta hörlurar som passar mina öron. Mina funkade inte, ligger jag i en solstol måste jag hålla ett pekfinger i varje öra för att pluggarna skall vara så pass nära hörselgången att jag åtminstone kan skönja vilken låt det är, och det kommer att se konstigt ut om jag springer med pekfingrarna i öronen. Dottern har en annan modell, små cylindrar som skall petas in i örat. Dessa får jag inte in i mina öron överhuvudtaget.
Något måste alltså ha gått snett när krumelurerna i mina öron tillverkades. Egentligen är det ett under att jag hör något överhuvudtaget, så mycket krumelurer där verkar finnas.
Det slutade med att jag lånade king-size-modellen som tillhör sonens dator. Hörlurar à la ljudtekniker på Svt. Dessa sitter utanpå öronen och mina krumelurer utgjorde således inget hinder. Försedd med en svart mobiltelefon i ena handen (för att kunna kalla på hjälp om jag bryter foten, säkerheten framför allt!), en svart mp3-spelare i andra handen, jättelurarna på huvudet och diverse sladdar som förband tekniken med varandra, såg jag ut som en flygande reporter på fältet med mikrofonerna i högsta hugg. Många tittade underligt där jag forsade fram men eftersom jag lämnade glasögonen hemma såg jag inte vilka det var och kan intala mig att det sannolikt inte var några jag känner.
I övrigt fungerade underhållningen bra. Musiken skingrade tankarna och jag slapp höra mitt eget flåsande vilket fick mig att stundtals känna mig som Evy Palm. Tills det var en paus mellan låtarna och jag hörde att jag uppenbarligen var trött.
Det här med mp3 under löpningen är därför något jag skall fortsätta med. Som plan B. Plan A är fortfarande att ha dottern som sällskap. Jag kan emellertid konstatera att det spelar en viss roll vilka låtar man har i spelaren. "Tro" med Marie Fredriksson är inte lämplig som låt för spurten sista sträckan, till exempel...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar