På söndagarna vattnar jag blommorna. Om det behövs eller ej. Vissa blommor, som vill ha vatten mer sällan, brukar hänga med bladen, och vissa andra blommor, som skulle vilja ha en dutt varannan dag, gör ungefär detsamma. Men nonchalerar man bara gnället, så vänjer de sig, enligt min erfarenhet.
Jag tycker inte om att vattna blommor. Lika lite som jag tycker om att tömma soppåsen, skotta snö, rensa ogräs eller byta lakan i sängarna.
I perioder har jag försökt vänja blommorna vid vattning varannan vecka, men då blir upproret unisont och alla växterna, från stabila paulor till mer känsliga orkidéer enas som vore de franska bönder, och lägger kronbladen i vädret allihop.
Varje söndag är den gyllene medelvägen.
Förutom en stark ovilja mot blompyssel så har mitt känsliga sinne även försetts med egenskapen överlevnad framför allt. Således sätter jag in alla tänkbara livräddningsinsatser så fort minsta lilla porslinsblomma verkar trött på detta liv och hugad att gå mot ljuset in i nästa. Således har jag förbaskat många blommor att vattna. Eller, har haft, snarare.
För med ålderns rätt har också samvetet trubbats av. Numera kastar jag de blommor som inte visat sig livsdugliga. Rakt av, inget pjall och pjoller. Vill de inte, behöver de inte.
Faktum är att jag har kastat en del blommor som inte hängt med halsarna och beklagat sig också. För att de blivit för stora, för spretiga, haft fula blad eller verkat behöva en omplantering.
Fortsätter det så här kan jag snart införa blomvattning on a daily basis. En kruka lär man väl hinna med, t o m flera gånger om dagen om det behovet skulle uppstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar