Bredbandsrelation

Jag har sedan några år tillbaka en alldeles utmärkt relation med min bredbandsleverantör. Från början hade vi lite intrimningsproblem, det var småirritationer och kommunikationssvårigheter, bredbandet gick ned, jag gick upp (i limningen) och många valda ord sades, framförallt från min sida.

Men, de senaste åren har det mest liknat ett gammalt äktenskap. Vi tuffar på, var och en i sin plågfåra, och inte mycket finns att tjafsa om.

Ibland frågar han mig om jag vill ha något nytt ifrån honom och då tar jag ställning till det. Ibland får jag små överraskningspresenter, t ex ett nytt modem som jag i spänd förväntan och utan förvarning fick hämta på Icas paketutlämning, och vid dessa tillfällen behöver jag inte betala. Jag får presenterna av kärlek, tror jag. Relationen funkar bra.

För någon vecka sedan ringde han och frågade om jag inte hellre ville ha ett trådlöst bredband hemma? Slippa sladdar, lättare att städa, kunna sitta i soffan och jobba, såna fördelar? Och, jo, när jag tänkte efter ville jag nog det. Det hade varit utmärkt att kunna stå i köket och steka kotletter med ena handen och surfa på nätet efter recept med andra. Eller blogga. Eller jobba. Ju mer jag tänkte på det, desto mer ville jag ha ett sånt.

- Kostar det något, frågade jag misstänksamt? Jag såg framför mig en dubblering av månadsavgiften plus en hutlöst dyr startkostnad som jag får betala för att jag tar på mig besväret att installera om allt på alla husets datorer.

Nej, då. En ynka liten expeditionsavgift på några hundralappar, bara. I övrigt ingen höjning av månadsavgiften.

Klart jag slog till.

Idag, när jag hade en stund över mellan hushållsbestyren, drog jag ut alla sladdar ur befintligt modem, disconnectade brutalt barnen från deras sociala liv och gav mig på att installera det nya, trådlösa modemet.

Allt gick planenligt, ända tills vi kom till fasen "låt datorerna och modemet hälsa på varandra". Det gick inte. Mina datorer har nämligen inte ett inbyggt trådlöst nätverkskort. Och si det skall man ha, annars funkar det inte. Jag visste inte detta, men den svarta burken som jag har hängt upp på väggen talade om det för mig.

Detta var onekligen ett bakslag. Varför sa han inte det när vi pratade om trådlöshet i förhållandet?

Nu åker jag på att köpa fyra USB-adapters, en till varje dator, för att skapa kontakt. Jag har frågat om de kostar något, och sannolikt blev han väl chockad över frågan för han har inte kommit sig för att svara än.

Tills vidare har jag vidtagit plan B vilken innebar att jag letade rätt på alla de bortkastade Ethernetkablarna och pluggade in dem i det trådlösa modemet. Så kan man göra, även om det inte är tänkt så.

Frid råder således i huset igen, barnen har återupptagit sina sociala kontakter efter att ha varit ute i kylan i en halvtimme och jag kan blogga.

Men jag kan inte steka kotletter samtidigt. Åtminstone inte än på några dagar.