Fotbollsreferat från mitt livs första match

- Jag namnger aldrig personer i mina bloggar. Men det här inlägget är så unikt ändå, så jag har tagit mig friheten att göra ett undantag. -

Nu har den omtalade och världsunika fotbollsmatchen mellan kommunens politiker (tillika mina uppdragsgivare) och Vellinge IF ägt rum. I politikerlaget ingick ett antal ledande politiker i kommunen, av skiftande ålder, genus och fotbollsvana, och ungefär så såg även Vellinge IFs lag ut. D v s det skiftade på alla ovannämnda områden och några till. Det är nämligen inget krav att själv kunna spela fotboll bara för att ens barn råkar göra det. Det är heller inget krav att kunna praktisera de kunskaper man rent teoretiskt lär ut till barnen om man råkar vara tränare, för den delen.

Tjuvlyssning av politikerlaget visade att där rådde stor ordning och struktur. Lagkaptenen höll sina medspelare i herrans tukt och förmaning och hade bland annat muntlig tentamen i halvlek där bara de som svarade rätt på vilken position de spelade i, var garanterade att få spela.

I Vellinge IF, d v s det lag jag själv tillhörde, var det mer flytande instruktioner som gällde. Lagkaptenen, tillika ordförande i föreningen, fokuserade mest på att repetera vikten av att komma ihåg att man faktiskt byter sida i halvlek och att det innebär att man skall göra mål i det mål man inte siktade på sist man var inne och spelade. I den mån man hade siktat på något. Vi skilde oss lite åt i det fallet.

I den mån vi hade någon position eller roll så hade vi hittat på den själva. Jag för min del siktade på att vara rätt och snyggt klädd och se proper ut under hela matchen. Jag hade benskydd, fotbollsskor, -shorts, solglasögon och smink à la lördagkväll på fest. Outfiten var sonens, 13 år, så shortsen och benskydden satt som kroppsmålningar vilket väl kompenserades av skorna där det fanns rika möjligheter för tårna att leva sina helt egna liv, oberoende av varandra. Jag har nu skoskav, men sånt syns ju inte.

I början av matchen (totalt 20 minuters spel) tjatade vi som stod på avbytarbänken flitigt på vår tränare, coach och lagkapten om att få komma in och spela. Efter de första 5 minuternas spel tittade vi längtansfullt mot hans håll och hoppades få bli utbytta utan att själva förödmjuka oss med att begära det.

Jeannes taktik var att hålla sig längs med den långsida där tränaren stod, för att vara beredd att kasta sig av plan vid minsta vink. Flera gånger tvärnitade hon mitt i ett anfall för att hon hörde sitt namn nämnas och trodde att det var dags för byte. Det var det inte, det var hennes egna tjejer som ropade "heja, Jeanne".

Målvakten Per var stabil hela tiden och gjorde ett lugnt och tryggt intryck. Han släppte visserligen in ett mål, men det tror jag han gjorde av godhets skull. Som en snygg gest, liksom.

Några i vårt lag verkar ha spelat fotboll någon gång tidigare i livet för de sprang som 17 och larmade iväg bollar både här och där. Jag försökte hålla mig undan, både för spelarna och de alltför hårda bollarna, det kändes stundtals som att befinna sig inom samma fyrkant som en buffelhjord i sken. Som tur var orkade de inte hålla samma tempo hela matchen igenom.

Den klaraste stjärnan på plan var emellertid Mikael ,"BurkZlatan" kallad. Han sprang, såg glad ut hela tiden och hade både puls och var fin i färgen från början till slut. Ett tag var det väldigt mycket både puls och fin färg, och då gick han av plan en stund. En fantastisk talang är han dock, det måste medges. Jag såg att journalisterna nickade mot varandra, så imponerade var de. Ja, det är en glädje att ha med en sådan begåvning i föreningen!

(Tack för mutan, Micke, jag tyckte mycket om den. Blev det bra skrivet så här?)

Domaren var köpt av motståndarna, den saken var klar. Hostade vi fick de frispark. Började vi få upp hastigheten, fick de frispark. Var bollen på väg mot ytterlinjerna fick de inkast. Mycket orättvist. Dessutom hoppas jag att man tog ifrån honom visselpipan innan han gick hem, annars känner jag djupt medlidande med domarfamiljen. Han blåste rena operaariorna för minsta lilla och fick med både intro, vers och refräng och ett extranummer varje gång han ville förmedla något budskap. Vilket då i 99,5 % av fallen var till politikernas fördel.

Själv körde jag på enligt mina planerade strategier. Jag sprang mycket i lagom takt, höll mig ur vägen och försökte se glad och trevlig ut hela tiden. Vid ett par tillfällen skrek publiken att jag skulle gå på mer. Det gjorde jag och då blev det frispark, båda gångerna. Vid ett av tillfällena råkade dessutom en av motståndarna skada sig så pass att läkare fick uppsökas. Därefter återgick jag till Plan A, d v s att hålla mig ur vägen igen.

Och nu hoppas jag bara att inte tidningarna hörde dessa rykten. Tror kanske inte att det gynnar min karriär att säkerhetschefen bryter benen på sina uppdragsgivare.

Vi vann, förresten. Mycket tack vare BurkZlatan. Och nu funderar jag på om jag inte skall börja träna på heltid med Flickor 94-96. Fotboll känns litegrann som min grej.