Från skånska till svenska

För att spinna vidare på det där med dialekter från igår, så känner jag nu, efter 26 år i Skåne, att jag behärskar de flesta storstadsskånska dialektala orden, uttrycken, ljuden och faktiskt även några läten. Säkert finns det en hel bunke med skåneuttryck från det innersta av Österlen som lika gärna kan har sin ordstam baserad i kinesiskan och som jag således inte har riktigt koll på, men så är det i blekingskan också. Kommer man ut på öarna utanför Ronneby undrar man ibland om de pratar överhuvudtaget eller om de roar sig med tungomålstalande.

Det första jag lärde mig när jag som 19-åring klev in över gränsen till Skåne var att här var man inte”sketafull” en lyckad lördag som i Blekinge, utan man var ”toppad”. Hade man festat till ordentligt i Skåne kunde man till och med vara ”jättetoppad”. Sånt är viktigt att veta när man är 19 så man inte beskriver sitt tillstånd på ett felaktigt sätt. På något vis kändes det som något vackert och bra att vara toppad, en status som sketafull aldrig lär få. Även om egna studier visade att det rent praktiskt var väldigt liten skillnad. Ingen alls, faktiskt.

Hur toppad man än var i Skåne så steg man iallafall upp och åkte ”pau jubb” på måndagen. Man åkte på jobb, man var på jobb och sen åkte man hem från jobb. Det var lite förvirrande i början, jag trodde att alla var konsulter som åkte på olika konsultjobb dagarna i ända, men det visade sig att de jag umgicks med hade anställningar och åkte till sin vanliga arbetsplats varje dag. ”Pau jubb” är detsamma som ”åka till jobbet” på blekingska.

Skåningarna är heller inte mycket för att förenkla saker och ting. Tvärtom. Kan man peta in lite extra bokstäver här och var, gärna nästan hela ord, så gör man det med glädje och entusiasm. Således säger de ”mittelen”, ”cykelen”, triangelen” och ”nyckelen” istället för de kortvarianter ”mitten”, ”cykel”, ”triangel” och nyckel” som resten av Sverige använder. Och jag förstår och kan uppskatta tanken bakom. Ju mer man stavelser man måste uttala, desto mer taltid får man innan någon annan kan bryta in och ta ifrån en uppmärksamheten. Jag gillar idén. Mycket.

Men skåningen skall inte på något sätt tolkas vara självcentrerad och mån om att få prata ifred. Han är även en synnerligen god pedagog som tar ansvar för att budskapen går fram och inte missförstås. Vill man peka ut falafelvagnen på torget i Vellinge eller göra folk uppmärksamma på de vackra stränderna nere på Näset, säger man inte bara ”den här” och ”såna där”, det skulle gå alldeles för snabbt och folk kan då uppfatta saker och ting galet. Detta har skåningarna noterat och eliminerat. Således säger de ”dennahärandena” och ”sådanadärandena” i sävligt tempo under omständligt pekande, och inte ens den mest banjospelande individ kan bli osäker på vad som avses.

Som ett led i sitt ständigt pågående arbete med att förtydliga språket, petar skåningen gärna in enstaka betoningsbokstäver här och var, såsom ”till exempelt” med t på slutet. ”Iheller” känns självklart mycket bättre än ”heller och istället för ”ändå” säger man ”änndånn”.

Påpekar man deras felaktiga uttal blir de lacka. Tjatar man lackar de ur. Tjatar man jättemycket får de tuppjuck.

Lyckas man argumentera med framgång över en skåning, företrädesvis en Malmöbo, går han ingalunda i polemik. Han höjer bara på ögonbrynen och svarar sävligt ”avvaddåddå”? För att sedan avväpna alla mothugg med att förklara att ”haur du sitt Malmöu haur du sitt varden”. Och därefter gör han en rundpallesväng och drar.

(Med risk för att jag får på huvudet, både från skåningar och blekingar, vill jag ändå berätta att jag numera har kryssat i rätt ruta bland inställningarna och det är således fritt fram att kommentera anonymt nedan...)