Rikssvenska

Jag är uppvuxen i Blekinge och på den tiden talade vi rikssvenska där. Vårt uttal var klart och tydligt och precis som på teve, utan några konstiga diftonger eller svalda bokstäver på slutet. Jag skrattade elakt åt smålänningar, västgötar och norrlänningar som inte lyckats lära sig det svenska uttalet på riktigt. Vilket vi blekingar alldeles uppenbarligen hade gjort. Jag var mycket nöjd och stolt.

Det märkliga är att när jag flyttade därifrån, ungefär samtidigt som studentmössan hamnade på hatthyllan, började folket i Blekinge att slappa till sig. Vid mina hemvändande besök i barndomsstaden kunde jag plötsligt konstatera att man talade dialekt för fulla muggar. En rätt märklig dialekt, dessutom. Det var "ja-hau-ja" och "sajjer du dääääää" och "kåv mä brö" för hela slanten. Eller för "tjugi kraune" om man skall vara petig. Om detta var en kollektiv överenskommelse och det gick något startskott den dagen jag klev med foten över länsgränsen eller om det bara blivit så, är oklart.

Nu bor jag i Skåne och har gjort så längre än vad jag har bott i Blekinge. Men fortfarande talar jag rikssvenska. Ungefär som fröken Ur och Ekots nyhetspresentatörer.

I förra veckan höll jag föredrag en kväll, ett föredrag som filmades och som jag därför kunde studera själv via en Internetlänk när jag kom hem. Det gjorde jag, om inte annat för att bli stolt och glad över hur fint jag uttrycker mig och hur värdigt jag uppträder framför kameran.

Jag drog igång länken, spolade förbi försnacket och introduktionen av min person och kom därefter raskt in i min show. D v s jag såg att det var jag på bilden, jag kände igen det jag hade sagt, men ljudet kändes fel. Varför i hela friden hade arrangören dubbat min röst från rikssvenska till skånska? Och hur hade de hunnit med det?

Den hemska sanningen är att föredraget inte var dubbat. Efterforskningar har visat att det är så där min röst låter. Jag har någonstans på vägen fram lämnat barndomens rikssvenska för att övergå till skånska, och när detta har skett har jag ingen aning om.

Men nu när jag har vant mig vid tanken så är jag ändå ganska nöjd. Det kunde varit värre. Skånskan är ju faktiskt en väldig klar och tydlig dialekt som alla kan förstå och med stora likheter med rikssvenskan. Det var ju en evig tur jag inte flyttade till Gotland. Då hade nog inte ens jag, men min överseende syn på mina egna defekter, kunnat påstå att jag pratade rikssvenska.

Fast när jag flyttar någonstans brukar alla på den nya platsen byta dialekt till rikssvenska, så helt omöjligt är det inte.