Igår efter jobbet skulle jag måla en fondvägg i dotterns rum. Fonden skulle målas på den enda vägg som är en vägg att tala om eftersom de andra är fyllda av fönster, dörrar och speglar. För att komplicera det hela är den utvalda väggen en snedvägg vilket innebär att man för halva väggen får ligga på golvet och måla och för den andra halvan får stå i brygga och måla. Vill man se vad man gör under tiden får man färg i ögonen. Hur man än bär sig åt och avsett vilken hälft man målar.
För att komplicera det hela ytterligare var jag tvungen att måla färdigt igår, eftersom vårt danska grannland skickar expertis på möbelmontering imorgon. I Danmark kallas för övrigt montering av möbler för att "samla möbler" vilket innebar att det tog en tid innan jag accepterade erbjudandet om hjälp. Jag var rädd att hela huset skulle fyllas med möbler som hade samlats upp på vägen hit över bron och det kändes inte lockande. Man vet ju inte om den som samlar har samma smak som jag.
Nåväl, har man samlat möbler i ett rum så har man inte längre ett lämpligt utgångsläge för målningsjobb. Om man inte tycker om att de nya möblerna fylls med färgstänk, förstås. Det gör man inte i detta hushåll. Jag fick därför sluta tidigare från jobbet idag och hasta hem för att måla. Kl 18 skulle jag befinna mig i stan, förvandlad från Mulle Meck till Rosa på bal, så jag hade inte oceaner av tid på mig. Men dottern skulle hjälpa till om hon inte hade något för sig och så sent som i förrgår kväll hade hon inte det, vilket gjorde att jag invaggades i att vi skulle vara två om jobbet.
Ack, ljuva oskuld.
Idag visade det sig att hon, efter idogt letande i bekantskapskretsen, hittat någon som hon kunde ha något för sig med och jag stod helt otippat ensam med roller, färgburkar och maskeringstejp. Dessutom fick jag själv räkna ut att det var jag och rollrarna som utgjorde teamet, för ingen hörde av sig och berättade att denna någon fått något för sig. Detta borde jag ha kunnat uppfatta på telepatisk väg alternativt via den kvinnliga intuitionen och att jag är så blockerad och stängd för alternativ kommunikation är ett problem som jag bör hantera på lämpligt sätt.
Efter 6 fastigheter och oändligt antal målade väggar så har jag dock en viss rutin och jag maskerade, duttade med penslar och rollade på. Inledningsvis tyckte jag inte det blev riktigt bra men ju längre jag höll på desto snyggare och jämnare blev det. När jag var klar var klockan 17 och resultatet var lysande. Att det då var skumt ute och att jag tagit av mig glasögonen för att skona dem från färgstänk hjälpte till.
Sonen tyckte synd om mig vid något tillfälle och kom in och erbjöd sig att hjälpa till. När han var klar med det han höll på med, vill säga. Som av en märklig slump blev han inte klar med det förrän jag var klar med målningen.
Jag hann precis skrapa av mig den värsta färgen och hoppa i normala kläder innan det var dags att lämna hemmahamnen för storstaden. När jag kom fram dit jag skulle, fick jag slinka in på en bekvämlighetsinrättning och tvätta handväskan. Den svarta väskan hade blivit förskönad med grå väggfärg på strategiska platser och det såg inte så konstnärligt ut att jag kunde behålla det.
Sen upptäckte jag att jag hade fått färg i håret. Sannolikt när jag vänt mig om och slagit huvudet i snedväggen som jag precis hade målat. Färg hade dessutom läckt igenom handskarna och ett tag blev jag rädd att jag höll på att dö för händerna var ljusgråa. Sen förstod jag att det var utspädd färg.
All denna färg på andra platser än väggen gör att jag spänt ser fram emot att dagsljuset skall komma så jag kan se om det överhuvudtaget finns någon färg kvar på väggarna. Gör det inte det får jag fundera på om jag hinner måla en gång till eller om jag skall tvinga alla besökare till rummet att ha solglasögon på sig. Valet är inte självklart.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar