Igår var jag och tränade på gym med dottern. Det vill säga, vi kom aldrig till själva gymdelen, bara att testa oss igenom konditionsredskapen och begripa hur de fungerade tog oss 1 ½ timme och därefter var vi tvungna att åka hem. Hushållssysslor väntade, åtminstone på mig.
Jag kände emellertid genast att jag hade nytta av den gångna helgens studier av nätverkanslutningar och avancerade IT-inställningar. Nu var jag uppdaterad och insatt i IT-tekniken och det gav mig ett försprång när det gällde att ställa in cross training-maskiner, roddmaskiner och löpband. För ingen ska inbilla sig att det bara är att hoppa upp och pinna på. Oh, no...
Man skall ställa in ålder, vikt, hur länge man har för avsikt att hålla på, hur mycket man tror att man orkar vad gäller hastighet, hur man vill träna (fat burning och weight loss blev mina favoriter) och sedan skall man trycka Enter om man verkligen är säker på att man inte är gravid eller hjärtsjuk.
Jag var åtminstone inledningsvis väldigt säker på alla mina tillstånd, särskilt att jag inte var gravid eller hjärtsjuk, men när jag hade cross-trainat en stund började jag känna mig tveksam. Efter 5 minuters träning hade jag 170 i "heart rate". Det verkade högt och bra och jag tolkade det som att det visade på att jag var pigg och rask för min ålder som kunde få igång pumpen till denna höga hastighet. En blick på dotterns maskin visade heart rate på 70. Amatör, tänkte jag. Men, hon har åldern för sig. När hon kommer upp i min ålder har hon kanske blivit lika vältränad.
Bäst jag stod där och flåsade började jag läsa alla texter på maskinen. Ungefär på samma sätt som man lär sig att elementen inte får övertäckas på all världens språk när man sitter på toa. På en liten lapp stod det att man borde hålla sig under heart rate 120 och kom man över det och kände sig illamående eller svimfärdig skulle man trycka på knappen "Stopp".
Jag känner mig alltid illamående och svimfärdig när jag tränar, det har jag utgått ifrån är normaltillståndet och att ha en hjärtfrekvens på 170 kändes även det helt normalt. I vanliga fall brukar jag ha tunnelseende och synbortfall också, det hade jag inte igår vilket jag tolkade som att jag blivit alltmer vältränad.
Jag nonchalerade det där med 120. Vi vältränade kan tillåtas komma högre, så är det säkert.
Sedan hittade jag en liten knapp med texten "Fan". Folkets jubel är ju alltid trevligt så den tryckte jag på. Och då visade den sig innehålla en fläkt som satt överst på maskinen och blåste mig i ansiktet. Inte lika stimulerande som en hel fanclub men rätt bra ändå. Jag satte den på "high fan" genom att trycka tre gånger.
Sista maskinen vi använde oss av var en roddmaskin. Efter 2 minuter började jag leta efter fan-knappen igen, men på den här maskinen fanns det ingen sådan. Det var dumt, för nu hade jag vant mig vid den.
Jag orkade 10 minuter på motståndet 5. När jag valde inställningen "Hill" ställde maskinen automatiskt in sig på motståndet 12. Sannolikt för att jag var på väg upp för backen. I samband med det kraschade hjärtslagsmätaren och "heart rate" gick inte längre att läsa ut, däremot började maskinen omväxlande visa min ålder och min vikt och det kändes väldigt onödigt med tanke på att trappen upp till konditionsavdelningen befann sig precis bakom ryggen på mig. Jag tog det som en fin vink om att jag borde sluta för dagen.
Nästa gång ska jag försöka hinna inom gymet också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar