Ipren eller Vicks blå

Jag har haft bekanta som till stor grad uppskattat läkemedelsföretagens ambitioner att förändra tingens ordning. Således har de använt sig av Alvedon, Ipren och Citodon som om det vore Vicks blå. Tabletter har tuggats, lösts upp i vatten, svalts hela respektive låtits smälta på tungan, för minsta lilla skoskav. Uppstod en smärta, oavsett hur pluttig, så skulle den dämpas. Kunde de inte sova, tog de sömntabletter. Blev de nedstämda tog de något uppiggande. Var de nervösa blev det lugnande.

Och hade författarna av Fass blivit osäkra på någon detalj rörande något läkemedel så kunde dessa mina bekanta kontaktas, de visste allt om milligram och biverkningar och olämpligheten i att kombinera tunga sömntabletter med bilsemester.

Jag å min sida har utvecklat det diametralt motsatta beteendet. Inga smärtor skall dämpas, för jag vill veta när jag har ont och kunna oroa mig för fullt över vad dessa smärtor kan bero på. Jag vill i synnerhet kunna glädjas när smärtorna går över och jag konstaterar att jag förmodligen varken har hjärntumör eller någon annan livshotande sjukdom. Den här gången heller.

Tack och lov är jag inte migränpatient, dessa smärtor hade det sannolikt varit svårt att hantera utan smärtlindring och samtidigt kunna träna i crosstrainingmaskinen på gymmet eller hålla entusiastiska föredrag inför 100 personer på jobbet.

Denna tablettaversion har jag alltid haft och det har inte på något sätt blivit bättre. Tvärtom, ju äldre jag blir desto mer excentrisk blir jag. De senaste åren har jag utvecklat machokulturen in absurdum och för en tid sedan försökte jag till och med få tandläkaren att dra ut min visdomstand som inte fick plats bland de andra tänderna, utan bedövning. Det avrådde han från eftersom tandens rötter enligt plåtarna klamrade sig fast vid de andra gaddarnas rötter och det skulle innebära ett visst grävande med diverse verktyg att få dem att släppa taget.

Jag såg fortfarande positivt förväntansfull ut.

Då sa han bestämt nej. Glöm det!

Jag lade huvudet på sned, fladdrade lite med mascaraklumparna på ögonfransarna och sa snälla...

Då sa han att ville jag ha det så, fick jag hitta annan tandläkare.

Och det hade jag inte tid med så det blev bedövning.

Barnen föddes självfallet utan smärtlindring, jag tyckte det kunde vara roligt att kunna säga efteråt hur det kändes. Lustgas var jag inledningsvis lite inne på, men kunde inte ta eftersom jag kräktes så våldsamt under första förlossningen. Och associerar man sina kräkningar med något, i det här fallet den lustgas jag aldrig fick, så blir man inte av med den associationen i brådrasket. Således satt den kvar 1 ½ år senare när det var dags för barn 2 och därför kunde jag inte lustgasa då heller.

Det blev förlossning au naturel, vilket jag har för mig kändes sådär medan det pågick, men som jag så här 15 år efteråt brukar berätta om som ett roligt och smärtfritt påhitt.

För övrigt har jag fått utopererat ett födelsemärke utan bedövning (av misstag, förvisso), sytt ihop samma hål utan smärtlindring och tagit hål i mina öron med hjälp av en synål utan fattigmansbedövningen isbit. Allt detta känner jag mig stolt och glad över.

Det finns emellertid tillfällen då även jag faller till föga och lutar mig på tabletter. Bland annat gör jag det när jag har lunginflammation eller vid andra tillfällen med feber över 40 grader. Det är lika bra att ta tabletter då, annars är jag inte medveten nog att kunna följa mina symptom och oroa mig för vad jag drabbats av. Man är inte överdrivet klartänkt vid 40 graders feber. Inte ens jag.