Snabbsväng på Ikea. Noooooot

Ikea ligger bara en kort bilsträcka från min arbetsplats och idag tänkte jag svänga dit lite behändigt på lunchen - det hela skulle inte ta mer än 20 minuter enligt mina beräkningar - och hämta upp ett överkast, en knivhållare och ett madrasskydd. Dotterns rum genomgår något som skulle få Ty Pennington i ”Extreme house makeover” att skämmas och döpa om sitt program till ”Smärre uppfräschning av hus”, och jag kommer på nya grejer som måste inhandlas hela tiden.

Allt vänds upp- och ned, ändras om, byter plats och ersätts av nytt. Vi får se om jag behåller dottern eller byter ut henne också. Kanske finns det döttrar som kostar mindre och städar mer och jag skulle kunna överväga ett byte rakt av om ett sådant alternativ dyker upp…

Nåväl, Ikea-varuhuset är nyöppnat sedan en vecka tillbaka, och den första dagen var det bilar, folk och fä överallt, det såg jag i tidningen. Så här sju dagar senare gjorde jag emellertid bedömningen att den värsta rusningen torde vara över. Nu skulle vi som egentligen helst velat handla allt på nätet om det hade gått, och som är strukturerade och bara går till de hyllor vi skall plocka något från, kunna få en chans.

Dessutom beräknade jag att det är onsdag idag och hur många åker till Ikea en onsdag mitt på dagen?

Svar: Enligt mina bedömningar, i stort sett ingen.

Jag såg därför fram emot att kunna parkera strax nedanför rulltrappan och kanske få en av de anställda att fungera som min personliga shopper. Vilket vederbörande skulle uppskatta och kanske till och med slåss om, eftersom möjligheten skulle utgöra ett trevligt avbrott i tristessen för personalen.

Var det så?

Nej.

Först var det bilar så in i hoppsan på parkeringen, och då började jag ana ugglor i mossen. När jag kom in i byggnaden upptäckte jag att varje bil sannolikt hade transporterat minst en människa, i många fall två eller fler, för det var även folk så in i hoppsan.

Jag gick upp en våning och fick där en karta över byggnaden av en stressad Ikea-tjej som inte alls ville vara min personal shopper. Hon hade inte tid, sa hon. Kartan visade hur de hade lagt upp inredningen på övre plan. Eftersom jag hade gått upp en trappa utgick jag ifrån att jag var på övre plan. Det var jag inte, det märkte jag efter att ha konstaterat att kartan var felritad. Inget stämde. Detta mitt övre plan visade sig vara det nedre planet. Över det övre planet där jag stod (som var det nedre) fanns det ett övre till. Dit skulle jag.

Som den alltigenom strukturerade människa jag är, ställde jag mig i ett hörn och memorerade kartan, innan jag gav mig iväg. Jag kom två steg. Sen stod det en familj med tre kundvagnar i vägen. Alla vagnarna var parkerade åt olika håll vilket effektivt blockerade vägen. Där det möjligen fanns en lucka, hade de stoppat in ett barn.

Och så fortsatte det. Det tog mig evigheter att plocka på mig de få grejer jag skulle ha, överkastet var till på köpet slutsålt, och då genade jag ändå, både med hjälp av de på kartan utritade genvägarna och med hjälp av några som jag hittade på själv. Vid ett tillfälle klättrade jag över ett bord. Lite obekvämt med tanke på att jag hade kjol och skor med klackar men inte omöjligt. Man får vara fältmässig.

När jag kom till kassorna var det minst kö där man skannar och betalar själv utan någon expedit inblandad. Eftersom jag är av den ödmjuka uppfattningen att det jag själv fixar tenderar att bli bäst, valde jag en sådan kö, trots att jag inte har en aning om hur man skannar. Som jag trodde klarade jag det galant.

När jag som bäst stod och skannade fick jag ett rejält slag i ryggen. Jag intog grundställning 1 i min egenutvecklade kampsportsvariant där allt är tillåtet från min sida men där motpartens handlingsutrymme är starkt begränsat, i princip är självförsvar förbjudet, vände mig om och gjorde mig beredd att slå tillbaka med handskannern. Min skanningstation tänkte jag inte ge upp utan strid, om det var den någon var ute efter. Jag var djupt stressad över hur lång tid allt hade tagit.

Jag behövde inte försvara min skanningstation, dock. Ryggdunket var helt enkelt en vänlig hälsning grabbar emellan och en polis jag känner log soligt när jag hotade honom med handskannern. När jag lämnande byggnaden före honom dunkade jag honom rejält tillbaka i ryggen. Och grämde mig över att han inte jobbar med något annat så vi hade kunnat hälsningskramas som vanliga människor utan måste hålla den yrkesmässiga tuffhetens fana högt. Det är en snygg polis.

Nästa gång jag ska till Ikea ska jag vara där när de öppnar. Kanske kör jag dit bilen på natten och sover över för att få en bra plats nära rulltrappan. Och så skall jag föreslå för Kamprad att man kan skicka in en beställning till sin butik i förväg och liksom bara hämta upp prylarna dagen efter i en ”drive-through”. Åh, vad jag hade velat ha det så.

(Jag har nu tänkt en stund och bestämt mig för att jag behåller befintlig dotter. Hon är rätt bra, trots allt. Ganska snäll och rolig. Jätte-Funny, faktiskt. Min humor.)