Kort resumé av tillfix-av-kvinna

Igår slog jag nya hastighetsrekord i grenen "tillfix-av-kvinna-inför-utgång-med-jobbet". Jag cyklade hem i full karriär, och struntade i att uppröras över motvind och uppförsbackar, samt talade klokt till barnen i mobilen samtidigt. Det var viktigt att försäkra mig att ingen av dem drällde omkring i hall eller badrum utan höll sig ur vägen för när jag kom hem behövde jag kunna springa fritt.

Sonen hade bestämt sig för att hålla sig ur vägen i mitt sovrum, vilket inte heller var bra, för där finns mina garderober och rummet utgör därför en viktig springyta för mig. Han fick istället omgruppera till köket och höja rösten lite vid de tillfällen han ville kommunicera med mig.

På mindre en fem minuter skulle jag nämligen:

• välja kläder
• byta kläder
• ev, om tillfälle gavs, raggartvätta mig något
• sminka om mig och upp mig
• skvätta lite dyr parfym på mig
• hitta lämpliga accessoarer
• fara iväg med sonen och hans kompis till badmintonlokalen 20 långsamma bilkörningsminuter från bostaden.

Det visade sig att jag fick lägga till momentet "stryka kläder" också. Kjolen hade några märkliga veck mitt fram som inte hade vikts dit av skräddaren. Dessa märkte jag först när jag fått på mig kjolen, vilket gav mig anledning att ta en paus för inre besvärjelser och intensiv ilska. När jag hade hytt med näven mot himlen två gånger tog jag fram strykbrädan och strykjärnet, slet av mig kjolen och skred till verket med strykning, ståendes strategiskt i hallen.

Då kom sonens kompis.

Detta störde inte mig ett dugg. Jag hade fina och hela strumpbyxor på mig och snygga underkläder under och det fanns ingen anledning att skämmas. Hel och ren och snäll, det är min mormors motto och det lever jag efter till fullo. Jag hade dock inte räknat med sonen i detta. Han såg på ett helt annat sätt på situationen och valde att skämmas.

Kompisen som dök upp och såg fram emot skjuts till träningen greps tag med ett stadigt grepp i sporttröjan och slets in av min rare gosse. Killen är närmare 1,80 lång, men jag lovar att han flög i luften, förbi mig och uppför trappan. Han hann inte ens få av sig skorna.

Det är inte troligt att han hann se mig överhuvudtaget.

När vi skulle köra ropade sonen ned, för säkerhets skull, och frågade om jag var "klar". Ja, det var jag. Är du "HELT" klar, mamma? Jag var helt klar.

Iväg med pågarna till träningen, iväg med mig själv till blomsteraffären, vidare till chefen för att erbjuda honom skjuts (bra, tror jag, i kommande löneförhandlingar), vidare in till stan, hittade fickparkeringsplats, klarade fickparkera (!), joggade till restaurangen, kom nästan först.

Puh.

Resten gick av sig själv, jag satt mest tyst och lyssnade andäktigt till vad mina kära medarbetare hade att förtälja. Ibland nickade jag uppmuntrande eller sa något litet, men mest satt jag och log stillsamt.

(Nja...)

När jag kom hem räknade jag in barnen, orosmomentet var att det skulle vara fler huvuden på kuddarna än vad som ingår i folkbokföringen på den här adressen, men det gjorde det inte.
Jag bloggade, skrev en twitterliknande resumé av dagen på Facebook, gick och lade mig och var pigg som en lärkvinge.

Idag är jag trött.

Och undrar om det inte kunde vara en valfråga inför valet 2010 att låta personalen vara hemma med full lön dagen efter en jobbaktivitet. Åtminstone den del av personalen som är över 40 och som behöver återhämta sig i lugn och ro.

Jag kanske skall bli politiker.