Offentlig förödmjukelse

Häromdagen fick jag höra att våra förtroendevalda skall möta den lokala fotbollsföreningen (som jag själv är aktiv i) i en uppvisningsmatch i fotboll i samband med invigning av den nya konstgräsplanen nästa lördag. Jag skrattade länge och skadeglatt åt detta och upprepade många gånger, framförallt inom hörhåll för dessa utvalda förtroendevalda, hur HIMLA mycket jag skulle se till att finnas på plats för att bevista detta skojiga. Inte vilda hästar skulle kunna hindra mig från att se denna match och jag tänkte ta med mig alla jag känner, några jag inte känner men vet vilka de är, samt några jag inte har en aning om vilka de är men hittar på vägen, så att alla får se. Så roligt tyckte jag det lät.

När jag kom hem, tjatade jag vidare om detta för barnen och vi gjorde high-five på att vi alla skulle närvara. Strax innan jag skulle gå och lägga mig fick jag en stundens ingivelse att kolla min privata mailbox. Där låg ett mail om att jag i tuff konkurrens tilldelats en plats i fotbollsföreningens lag, det lag som skall möta politikerna.

Jag.

Chocken var så stor att jag började utbrista i diverse läten men utan att det kom fram några ord. När jag började kunna formulera några ord blev det ändå inte något begripligt sammanhang i orden, så det tog ganska lång tid innan barnen förstod vilket fasansfullt öde som drabbat företaget Familjen.

Tackar jag ja, men gör självmål eller måste lägga bollen på plats, och se till att den ligger alldeles stilla innan jag kan skjuta iväg den, får barnen skämmas och jag får byta jobb och bostadsort.
Tackar jag nej, har jag visat mig feg och ingen säkerhetschef är feg. Det kan således verka menligt på min karriär att vika ned mig och så får jag byta jobb och bostadsort.

Moment 22 så det bara visslar om det. Och jag kunde inte sova annat än ryckigt den natten. Flera gånger vaknade jag av att jag skrek.

Dagen efter hade jag bestämt mig för att göra det bästa av situationen. Fotbollsskor har utprovats och sonen har visat mig hur man lägger en straff med en av mina termotofflor som boll. Jag fick också pröva och det var lätt. Jag frågade honom om han kunde visa mig lite mer i helgen, kanske något om hur man springer och får bollen med sig, helst utan att röra den för då kanske man trampar på den och ramlar, och det kunde han tänka sig.

Bra, sa jag, och kanske att vi kan gå ut sen på gröningen så att jag får träna lite på att dribbla också? Jag har sett Zlatan göra lite käcka grejer där han springer åt ett håll med kroppen och ett annat håll med benen och bollen och det skulle jag vilja lära mig på en lite större yta. Det kunde han absolut inte tänka sig. Absolut inte. Aldrig att han tränar mamma i fotboll i offentlig miljö.
Detta gjorde mig lite osäker igen. Men nu har sonen och jag utarbetat en strategi som går ut på att jag skall SPRINGA mycket på plan. Hela tiden skall jag springa. Det ser bra och aktivt ut. Kanske fram och tillbaka längs med långsidorna så att jag inte är så mycket i vägen för de andra spelarna och framförallt inte för bollen.

Arbetskamraterna har jag på ett fint sätt och med endast antydningar och subtila fraser uppmanat att komma och heja. (Vid något tillfälle fick jag prata i klartext för de verkade inte fatta.) Gärna att de gör en stor banderoll med ett lakan mellan två rejäla käppar. På lakanet skulle det kunna stå

"heja Mimmi" eller

"För säkerhets skull: passa (inte) Mimmi" eller något sådant.

Och kanske göra vågen med den, så fort jag springer extra snyggt eller extra fort. Jag har inte gett dem några detaljinstruktioner, jag tycker att de skall få göra lite som de själva känner.

(Men kanske att jag skriver några rader på ett papper som jag ger dem i halvlek, om jag inte tycker det verkar bli någon fart på hejarklacken. Jag får se.)