Maxlägesöppning

Jag måste erkänna att jag kan tycka att en del människor är förbaskat tråkiga. Charmlösa och med lika mycket personlighet och värme som gråsuggor. Faktiskt direkt otrevliga, när jag tänker efter.

Igår skulle jag t ex parkera utanför livsmedelsaffären och svängde in i en parkeringsficka, lagom stor för mig och min Volvo. Till vänster stod en annan Volvo, vars förare hade parkerat fordonet så att han hade gott om plats att öppna förardörren till maxläget och kanske för första gången få möjlighet att testa vilket detta maxläge var.

En karl i 35-årsåldern kliver ut genom detta maxläge ungefär samtidigt som jag kör in till höger om hans bil och med en falks blick noterar att det sitter en liten rosaklädd unge på höger sida i baksätet, alldeles uppenbart i en barnstol eftersom hennes ögon befann sig strax ovanför mina.

Med en slutledningsförmåga som vida överträffar Sherlock Holmes räknade jag ut att långa pappan med maxlägesdörren sannolikt skulle öppna för rosa ungen och då endast med en minimumlägesdörr, för parkerar man inte mitt i sin ruta, så hämmar det sig förr eller senare. Lärdom från asfaltsdjungeln.

Som den alltigenom snabbtänkta och godhjärtade person jag är (och dessutom sjukligt rädd om min bil) så BACKADE jag genast ut ur fickan och VÄNTADE snällt med motorn igång medan långa pappan slängde upp även rosa ungens dörr till maxläget och plockar ut barnet. Sedan vänder han på klacken och stegar iväg. Jag fick inte en blick.

Tyvärr fick inte ungen det heller, för 3-åringen började förvirrat promenera i riktning mot mitten av min bilfront, vilket inte på något sätt underlättade för mig att parkera. Jag fick stå kvar och det hade nu bildats kö på parkeringen eftersom min bil är lång och parkeringsplatsen inte är gjord för dubbelparkeringar.

Långa pappan märkte efter ett tag att han blivit av med något, tog långa steg tillbaka, kallade på rosa ungen med ett kort kommande som fick barnet att göra höger om och marsch, och båda försvann in mot frysdiskarna.

Jag fick bara en blick och det var från rosa ungen när hon tittade upp över grillen på min bil. Kanske försökte hon hoppa av och söka asyl på humanitära grunder hos mig, för fadern verkade inte direkt vara ett under av kärleksfullhet. Dessutom struntade han fullkomligt i att jag både backat för deras skull och sedan fått vänta en god stund på att han skulle samla ihop sina dna-uppsättningar och få in dem båda i butiken.

Sånt kan göra mig besviken på mänskligheten.

Och hade jag haft en äldre bil, så vete katten om jag inte hade slängt upp min förardörr till maxläget, jag också, efter att jag hade parkerat bredvid hans. Trots att det bara fanns ett minläge kvar efter hans snedparkering... Eller just därför.