Mitt undre jag

Jag har ständigt saker för mig som jag inte har en aning om. Dessvärre är inte allt jag gör inkomstbringande eller produktivt, men mitt undre jag trivs med pysslet och därför låter jag mig hållas. Så länge jag håller mig inom rimliga gränser.

Bland annat ägnar jag mig vid synnerligen stressade perioder i livet åt att riva av skinnet på mina tummar på det mest osmakliga vis. Ibland är jag nere så långt bland hudlagren att jag kan studera både muskelgrupper, nervsystem och senornas konstruktion och elasticitet och det har hänt att jag har jag tänkt att jag skall erbjuda mina tjänster till biologilärarna på kommunens skolor, men när dessa anatomiska perioder inträffar är jag som sagt stressad och som regel har det fallit på det.

Tidigare byggde jag naglar och då lät jag bygga långa och rejäla naglar. Typ naglar à la porrskådis-från-USA vilket var jättebra, för då kunde jag inte riva på naglarna vid tråkiga perioder i mitt liv. Naglarna var nämligen hårda som titan. I princip kunde jag knipa åt om en bils kofångare med naglarna och fickparkera bilen utan att naglarna demolerades. Det var snarare så att kofångaren lossnade, inte mina naglar.

När jag bara har mina egna naglar, inga påbyggda varianter, har jag fullt upp med att riva av dem på de långa möten och föga fängslande föredrag jag ibland nödgas bevista å yrkets vägnar. Jag gör det utan att jag vet om det, men jag märker det när jag kommer hem och noterar att alla fingertopparna gör ont.

Den senaste tiden har jag hittat något nytt att roa mig med. Än så länge har jag emellertid inte kommit på mig själv med när, hur och med vad jag bär mig åt, och därför är tillvägagångssätt samt tidpunkt ännu höljt i dunkel.

Jag lyckas nämligen med jämna mellanrum förse mig själv med blåmärken på hakan, cirka en centimeter under underläppen. Ett vågrätt, fint blåmärke, ungefär 1 ½ cm brett. Det ser inte ut som tandavtryck så det kan inte vara så att jag kastar ut överkäken samtidigt som jag drar in underläppen och biter till. Så ser det inte ut.

Det är inte heller så att det är halsbandet som slår mig i ansiktet när jag galopperar fram i korridoren. Jag har prövat och förvisso slår det mig i ansiktet, men inte vågrätt på hakan. Det är snarare så att det är halsbandet som är orsaken till revorna jag har under ögonen, något som det var skönt att få en förklaring till.

Jag har nu bett mina arbetskamrater att vara observanta på vad jag eventuellt kan ha för mig som kan ge mig blåmärken i ansiktet. Och hoppas under tiden att detta beteende inte utvecklas så att jag omedvetet börjar nypa och riva på andra...