Slöjdfröken

Under årens lopp har jag fått diverse samtal från skolan rörande barnen som blivit sjuka, slagit sig, blivit slagna, slagit andra och liknande ärenden. I majoriteten av fallen har klassföreståndaren ringt. Det vill säga den person som kallades "fröken" när jag gick i skolan och som kallas "mentorn" idag. Och som om några år sannolikt benäms som "coach" eller "inspiratör" eller "pedagogisk guide".

Det är emellertid de skojiga undantagen, de som bekräftar regeln, som man kommer ihåg. Och en av de skojiga hågkomsterna ligger några år tillbaka i tiden.

Jag satt som bäst på kontoret, sippade lite på kaffet, njöt av friden och av de stimulerande samtalen med arbetskamraterna och frid rådde på det hela taget från början till slut. Då ringde det.

Damen i andra änden presenterade sig som NN, lärare i textilslöjd. Detta var lite ovanligt, inte många blir uppringda av slöjdfröken om hon inte är klassföreståndare, förstås, och jag väntade spänt på vad hon kunde ha att förtälja. Kanske hade något av barnen lyckats något alldeles makalöst med sina grytlappar. Kanske såg hon en talang utöver det vanliga som hon darrande av iver ville glädja oss med. Kanske hade jag närt en textilslöjdens Picasso vid min barm och jag började fundera på var vi skulle bosätta oss när miljonerna började ramla in. Franska rivieran för att ge underbarnet inspiration? De Mallorcanska bergen, kanske? Jag hann börja inreda mitt 350 kvadratmeter stora bergshus med marmorgolv och stor terass när jag plötsligt hörde slöjdfröken säga:

- Nu skall du inte bli rädd.

Jag var inte ett dugg rädd. Jag gled för tillfället omkring i guldlamé, sippade på champagne och tuggade gåslever och det enda jag möjligen kunde oroa mig lite för var hur pass kroppsformad guldlaméklänningen var. Kunde jag se smal ut i den eller skulle den avslöja alla små volanger och muffinskuddar på magen?

- Allt har gått bra.

Himla tjatande. Jag ÄR inte rädd. Det finns säkert bra personliga tränare att få tag i så att jag kan hålla mig fit. En liten cabbe kunde kanske vara trevligt att susa omkring i, nedför bergen i Frankrike eller Spanien? En liten röd, tror jag. Åh, vad fint...

- Din dotter har fått en symaskin i huvudet, men det gick så bra så, ingen fara.

- VA?!

Man landar snabbt när man ramlar från Mallorcanska berg. Vad sa människan?

Det visade sig att min dotter på ett eller annat sätt hade lyckats få symaskinen i huvudet under syslöjdslektionen. Något oklart hur. Hon minns inte själv, man gör gärna inte det när man tuppat av och fått hjärnskakning. Och fröken hade bara sett skedet "efter". Inte skedena "före" och "under".

Jag fick bryta friden på jobbet, frenetiskt peta undan den röda cabben, guldlaméklänningen och de Mallorcanska bergen och sätta mig i den hederliga blåa kombin för att åka och undsätta barnet.

Det blev en visit på vårdcentralen med diverse neurologiska tester och sedan hem för stillsam kontemplation, fullservice och helpension för dottern. Själv hade jag fullt upp, jag tillhörde redan på den tiden personalen.

Sedan dess har min oskuldsfulla och omedelbara positivism när det gäller telefonsamtal fått sig en liten törn. När någon ringer lyssnar jag numera misstänksamt. Och detta har jag faktiskt haft stor glädje av, inte minst nu på senare år när det är barnen som ringer och med glädje bubblande ur de små struparna berättar om hur glada de är och hur kul de har och hur mycket de gillar mig.

Detta har nämligen lärt mig vara förspelet inför en begäran som de anar att jag inte tänker godkänna och som jag, i och med den överdrivna glädjen, också förstår att jag inte bör godkänna.

Om jag nu någon gång är osäker på hur jag bör ställa mig till deras önskemål. Och på så sätt kan man säga att man förr eller senare har glädje av allt. Även av en slöjdfröken som berättar om symaskinsolyckor.

Jag hade tänkt ha pool också. Vid bergshuset...