Har suttit och tittat på skärmen en stund och konstaterar att jag ser sämre än igår. Jag får liksom spärra upp ögonen för att se tydligt vad jag själv skriver och så minns jag inte att det har varit tidigare. Antingen beror detta på att ögonen har kraftigt försämrats vad gäller skärpa och funktion under natten, eller så har jag sminkrester i ögonen som lagt sig som en oljefilm över näthinnan. Eller så är det helt enkelt minnet som haltar. Jag kanske ser så här dåligt, det är bara det att jag har glömt det sedan igår?
Från barndomen har jag varit närsynt. Att vara närsynt innebär att man ser jättebra och utmärkt på nära håll, men alla som står en bit ifrån en ser släta och snygga ut, även om de är över 80. Inte alltid har de ögon och näsa heller, men man förstår att de lever om de pratar, för då kan man skymta en rörelse i den släta ytan. Och så hör man ju det, förstås, hörseln har alltid varit god.
När man är närsynt har träd inga grenar utan ser ut som man ritade dem när man var liten: en brun stam med en grön, rund ring upptill. Alternativt en brun, rund ring om det är höst eller vinter.
Det är dessutom enkelt att köra bil, för det finns inga andra bilar och heller inga störande fotgängare, cyklister, skyltar eller signaler. Man kan glatt tuffa på som man vill.
På jobbet leder jag ofta möten och lika ofta skriver jag protokollen från dessa möten. Samtidigt. Det vill säga under mötena. Ibland vill andra komma till tals under mötena och då är det bra om jag ser dem = glasögon på.
Mellan varven känner jag för att kontrollera vad jag har skrivit och då är det bra om jag kan se skärmen = glasögon av.
Detta har jag vant mig vid och accepterat, som man tenderar att göra med nymodigheter som man initialt inte gillar. Plötsligt en dag fick emellertid en ergonom syn på mitt ständiga av- och påande av glasögonen och upplyste om att man kunde skaffa sig glasögon där båda behoven tillgodoses. Samtidigt. Genom olika fält på glasen.
Jag stack iväg till optikern och han fixade t o m tre rutor i glaset, en för folket, en för skärmen och en för pärmen (om jag sitter på mitt kontor och vill kunna se pärmryggarna som står en meter bakom mig).
Dessa glasögon ligger numera på jobbet och det är företrädesvis där jag använder dem. Ibland. Framförallt när jag inte har något speciellt för mig, för då kan jag roa mig med att försöka hitta de där olika fälten där jag ser någonting tydligt. Ibland kan jag få leta länge utan att se något alls. Det kan vara roligt.
Vill jag ha riktigt kul nickar jag intensivt bifallande när någon annan talar, samtidigt som jag håller blicken rak. Då känns det som om jag åker karusell och skakar jag omedelbart därefter på huvudet, så killar det lite i magen.
Man kan alltså ha stort utbyte av sina defekter och handikapp och jag ser med förväntan fram emot hur utvecklingen kommer att se ut för mig under dagen. Är jag numera nästan blind, nästan dement eller bara slarvig med sminkborttagningen.
Den som lever och minns, får se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar