Barn lär ju vara en produkt av en själv, på ett eller annat vis. Men det betyder inte att de förstår sina föräldrar och det betyder banne mig inte att föräldrarna begriper sig på sina barn heller.
Om JAG hade tillbringat en natt på ett hårt skolsalsgolv för att min luftmadrass vägrat hålla luften, och utsikten var att jag skulle få upprepa detta äventyr ytterligare två nätter, men att möjligheten fanns att få dit en ny, luftsäker madrass genom att jag smsade eller kanske t o m uppoffrade mig och RINGDE min ömma moder, då hade jag gjort det. Resten av Sverige hade också gjort det. Sannolikt hade resten av världens befolkning gjort det.
Not my son.
Sedan i går befinner han sig norr om alla havreåkrar på fotbollscup, torsdag till söndag. Jag upplyste honom igår att jag skulle komma upp och kolla på honom idag, om han skulle ha glömt packa med sig något. Man vill ju väl.
Jag skickade dessutom ett sms imorse och upprepade erbjudandet. - Behöver du något? Messa mig före kl 15 så fixar jag. Stor kärlek, mamma.
Hade jag fått ett sådant erbjudande från vem som helst så hade jag varit lycklig, även om jag bara hade fått en kvart på mig att svara. Och jag hade definitivt kommit på något jag hade kunnat behöva.
Hörde sonen av sog? Nix. Inte ett ljud.
Efter jobbet kastade jag mig i bilen, ägnade nästan två timmar att ta mig 13 mil ut i spenaten pga diverse omledningar av trafiken, vägarbeten, våldsamma fredagsköer och till råga på allt the revenge of the living tractors. Alla traktorer var ute och körde i 30 på så många 90-vägar de kunde täcka upp. Hade jag varit i Frankrike hade jag förmodat att det var en lantbrukarstrejk på gång. Ingen flyttade sig åt sidan trots 3 km långa köer bakom. Jag funderade på att ge dem fingret när jag med döden i vitögat gjorde omkörningar, men kände att jag nog är 30 år för gammal för det. Om 30 år kan jag böra göra det igen, då betraktas jag bara som excentrisk.
Lätt försenad, 10 minuter in i första halvlek, kom jag trött och hungrig och dessutom pinsamt felklädd i veckad kjol vit blus och vita skor (jag körde direkt från jobbet) fram till fotbollsplanen. Jag ställde mig i fiendeklacken (motståndarlagets föräldrar) för då kunde han inte se mig och således inte avgöra med säkerhet när jag anlänt.
Efter engagerat applåderande och diverse intressanta hungerhallucinationer förorsakade av korvångorna i närheten var matchen slut och jag försökte få kontakt med gullegrynet. Det gick så där, han verkade inte ha längtat efter mig, märkligt nog utan flackade mest med blicken när huvudet råkade riktas åt mitt håll.
På nåder fick jag köra honom tillbaka till logementet på skolan där de skulle äta middag och i en bisats berättade han att han hade behövt en väska för transport av benskydd etc mellan skolan och planen. Någon sådan var inte nedpackad, mycket dåligt. Dessutom hade luftmadrassen gått sönder, luften gick ur, och han hade fått sova på golvet.
Mycket dåligt.
Båda dessa informationsmängder hade varit kända för honom sedan gryningen, och varför inte något litet kryptiskt budskap om detta hade framförts via mobilen (som jag för övrigt laddade på med många pengar igår) är för mig obegripligt. Nu var han emellertid lätt missnöjd över att det skulle bli hårt att sova i natt också och jag kände märkligt nog skuld för att jag inte kunde lösa problemet. Varför hade jag inte en extrasäng med mig i bilen? Är jag inte säkerhetschef, kanske? Borde jag inte kunnat förutse det oväntade och rustat mig eller framförallt mitt oskyldiga barn för detta?
Dålig mor.
Jag slet frenetiskt i min helveckade med att pumpa madrassen så mycket jag hann innan salen skulle låsas för att gossarna skulle äta middag och med ångest i hjärtat och skrapmärken på golvet efter mina naglar fick jag motvilligt lämna byggnaden som siste man. Sonen var borta sedan länge, han skulle kolla på fotboll på teve med övriga.
Och nu börjar jag planera att upprepa äventyret imorgon och köra dit och hem, totalt 4 timmar i bilen, för att han skall få sova ordentligt sista natten.
Men jag kan banne mig inte FATTA varför pågaslarvern inte fick för sig att skicka mig ett sms...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar