fredag 26 juni 2009

Plötsligt vänder det!

När man överraskar sig själv på ett positivt sätt, ungefär som jag gjorde imorse när jag joggade före frukost, före jobbet, före i princip allt vettigt, blir man lätt både självbelåten och euforisk.
Således tog jag ett varv i trädgården vid hemkomsten, vattnade krukor, plockade vissna blommor från hängpetunian, hängde upp tvätt och var allmänt huslig och hemtrevlig. En prydnad för hela villasamhället, faktiskt. Efter viss tvagning och klädbyte cyklade jag sedan frejdigt iväg till arbetsplatsen, glatt visslande och vinkande till alla jag mötte på min väg.
Ok, i ärlighetens namn varken visslade jag eller vinkade, för övrigt mötte jag inte så många heller, men ändå. Livet lekte.

Någonstans under dagen vände emellertid både det ena och det andra. Jag kom in i den stora tröttheten, trött som efter en veckas ständigt dag- och nattvak med kolikbarn, solen (inte bara min inre utan även den där ute) gick i moln, det började blåsa upp och till råga på allt vände vinden sig emot mig när jag skulle cykla hem. Jag stod upp och trampade i nedförsbacken och kan ändå svära på att jag åkte lite bakåt när mina vid det laget både chockade och övertrötta benmuskler behövde mer än två sekunder mellan tramptagen.

Efter en evighetsresa, som jag till stora delar har minnesluckor av pga ren utmattning, vacklade jag slutligen in på den egna tomten. Och ser då till min fasa att min tvätt, den som jag så prydligt hade hängt ut imorse, glatt och utan betänkligheter hade spridit sig för vinden. Det lyste vackert vitt och beige av behåar och trosor lite här och var i buskagen, tyvärr inte bara på mina ägor.
Det är vid sådana tillfällen man önskar att man BARA har underkläder från Victorias Secret. Dylika hade bättre smält in i grönskan, tror jag. Eller hade åtminstone upprätthållit mitt anseende som en kvinna med klass inifrån och ut. Mina jobba-i-trädgården-varianter à la Sloggi maxi såg mer ut som flaggspelen från skepp som ger upp och ber om nåd.

Nu skall jag lägga mig på soffan och äta choklad. Det får man, stunder som dessa.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar