Sallad, boven i dramat

Jag tycker själv att jag äter märkvärdigt lite men att jag ändå lyckas lägga på hullet mellan varven. Av ingenting, praktiskt taget. Har jag andats för häftigt en dag, så vips har jag gått upp ett kilo. Jag vet att man bara skall ta en portion och det brukar jag hålla mig till. Jag vet också att en portion som hällts upp på en bricka inte kan räknas som en portion, man skall använda tallrikar. Matpyramider pratar man ofta om i positiva ordalag, men det betyder inte att man får bygga sådana på sin tallrik för att få plats med mer mat på höjden.

Sånt vet jag och jag lever också efter det. Så hur kan kläderna sitta åt här och var med jämna mellanrum? Ett tag var jag inne på att jag nog går i sömnen och kanske lufsar omkring i köket på nätterna och lagar lasagne eller mikrar kåldolmar. Men isåfall får jag ha stulit råvarorna hos grannen, för inget saknas när jag vaknar.

En veckotidning (källan till all väsentlig kunskap i livet) gav mig tipset att skriva upp allt jag äter på en dag, bara för att se med egna ögon hur mycket det är, och detta bestämde jag mig för att testa. Jag trodde det skulle räcka med en gul postit-lapp, så lite som det är jag äter, och jag gjorde mig redo med pennan och det lilla, gula blocket.

Hela dagen gick det utmärkt, jag klämde till med en och annan banan, kanske ett litet päron och möjligen en vindruva, allt nyttigt och välnärande. Jag kände mig som Anna Skipper.

Sen åkte jag hem och började laga middag. Lövbiff med klyftpotatis, sås, sallad och äppelkaka. Det var i det här skedet som det rasslade till.

Det började med att jag åt några Digestivekex under matlagningen. Var hungrig.

Sen provsmakade jag maten med jämna mellanrum. Var hungrig.

Sen värmde jag upp en tidigare tillagad äppelpaj. Provsmakade. Var hungrig.

Barnen kallades på, vi åt. Jag åt en lagom portion och tog en lagom portion äppelkaka med vaniljsås som avslutning. Gott.

Sen tog jag lite äppelkaka till, när jag dukade av. Mycket gott med äppelkaka.

När jag skulle sätta in saker och ting i diskmaskinen respektive i kylskåpet så jämnade jag till lite kanter på äppelkakan så att den såg snygg och rak ut i snittytan. Det blev fint.

Jag jämnade även till vaniljsåsen, så den inte skulle känna sig orättvist behandlad. Syntes ingen större skillnad, inte mycket till snittytor i vaniljsås. Jag tog lite till, det som inte syns, finns inte.

Sen jämnade jag till antalet överblivna potatisklyftor också, det ser så tråkigt ut om det är ett udda antal kvar i en form. Och sås-slattar gör ju ingen glad, dessa jämnade jag också till.

När jag hade pysslat undan lite i köket, kört barnen hit och dit, satt igång en maskin tvätt, och skjutsat runt dammsugaren lite, gick jag upp och tittade på teve. Där låg 100 gram choklad. En helt underbar choklad med salmiakfyllning. Låter märkligt, är jättegott.

Jag tog en bit. Blev en väldigt taggig och konstig rad av det hela. Fick jämna till raden. Då blev det plötsligt ett udda antal rader kvar, och det vet ju alla att det är inte bra.

Jag jämnade till det hela och tog en hel rad.

Då upptäckte jag att jag räknat fel och NU var det udda antal rader kvar. Det går inte, jag jämnade till.

Sen var det spännande på teve och jag minns inte hur det gick till men jag måste ha jämnat till igen. Den här gången så mycket att det bara var några få bitar kvar.

Sånt är inte lönt, kan mögla, torka ut och samla bakterier.

Jag åt upp dem.

Och vid det här laget hade jag ett helt kollegieblock fullt med anteckningar om vad jag hade ätit.

Kanske är det inte luften jag går upp i vikt av understundom? Det kan vara salladen jag åt till middag. Får vara försiktig med den framöver.