Slöjdfröken, del II

När jag publicerade mitt blogginlägg om slöjdfrökens liv och leverne, kantat av klumpiga elever som får symaskiner i huvudet, blev en av reaktionerna en annan historia från textilslöjden. Med samma fröken. Och med min dotter som gästspelare. Huvudrollen den här gången hade dock hennes väninna.

Dotterns väninna berättade att hon suttit på en slöjdlektion och i sitt anletes svett kreerat och komponerat fina ting att förära sina föräldrar i julklapp. Dammtrasor och grytlappar och små snurrade garntrådar som man kunde ha som nyckelringsprydnad. Bäst hon satt där bråkade symaskinen med henne. Den kastade sig inte över henne, som i min dotters fall, utan stod still men var tjurig på annat sätt och ville inte sy som väninnan ville.

Väninnan försökte. Gick inte. Hon lyfte upp pressarfoten, klippte lite i trådhärket som hängde under nålen, började på ny kula. Gick inte. Bestämde sig för att rusa motorn genom att trycka pedalen i botten och få lite fart på åbäket. Gick ändå inte.

Då vidtogs plan C. Min dotter inropades. Hon ansågs på något sätt ha en viss erfarenhet av symaskiner och kunde sannolikt säga den trilskande apparaten ett sanningens ord. Dottern släpade sig runt borden i salen och anlände problemhärden, lika redo och mogen att lösa mysteriet som Gibbs i Navy CIS. Först ville hon emellertid ha en kortare beskrivning av problemet från offret, d v s väninnan. Vad hade hänt, vad hade hänt innan dess, vad vill väninnan kunna göra och varför ville inte maskinen det? Några grundläggande och analyserande frågeställningar innan proffset skulle gå i gång med sitt arbete.

Väninnan satt vid maskinen och pratade upprört om tyg och nålar, trådar som trasslade sig och om att det mesta sannolikt var maskinens fel. Hela tiden hade hon foten på pedalen, beredd inför momentet "och då tryckte jag jättehårt på pedalen" för då skulle hon minsann visa hur det gick till med den saken.

Dessvärre var hennes högerfot en liten aning snabbare än munnen och rätt var det var, bestämde sig fossingen för att nu hade han minsann väntat länge nog. Nu skulle här rusas motor.

Detta gjordes. Dessvärre för väninnan var hennes vänstra hand inte informerad om vad som komma skulle och låg därför i godan ro och vilade sig under symaskinslampans värmande sken, medan munnen glappade och högerhanden viftade. Vänsterhanden är en alltigenom lat kanalje som gärna slå sig till ro och endast i undantagsfall griper in. Dock aldrig på eget initiativ, ej heller på egen hand.

Att det skulle komma en nål farandes från ingenstans och landa rakt på ett av vänsterhandens fingrar hade ingen kunnat ana. Möjligen någon som från avstånd hade studerat foten på pedalen, vänsterhanden under nålen och upprörd flicka i mitten, men någon sådan fanns inte. Detektiv Dottern var aktivt lyssnande och kunde då inte ta in hela brottsplatsen samtidigt.

Resultatet blev att fingret för en stund satt fast vid symaskinen. När högerfoten gjorde vad den kunde för att förbättra utgångsläget genom att gasa lite till, gick nålen av, vilket inte gjorde skadan oskedd men lite mer praktisk att hantera.

Säkerhetschefens dotter, drillad och tränad sedan vällingflaskestadiet i att hålla huvudet kallt, agera snabbt och göra rätt sak i rätt ordning, funderade en tiondels sekund på vad av alla tänkbara aktiviteter hon borde gå igång med och valde därefter att fokusera på att skrika. Bara. Detta alternativt hade inte förekommit i någon av mina säkerhetsexerciser men ibland måste man improvisera, som dottern sa. Skrek gjorde även väninnan, mest för att det inte såg så trevligt ut med en symaskinsnål körd genom fingret. Med tråd och allt. Mycket osmakligt.

Slöjdfröken, som med åren blivit luttrad, hastade fram, kollade eventuella svimningstendenser, drog iväg barnen till skolsköterskan och ringde sedan sitt obligatoriska föräldrasamtal.

- Hej, det här är slöjdfröken. Nu skall du inte bli rädd. Allt har gått bra.

När jag tänker efter skall jag nog värva henne till min krisledningsorganisation. Hon om någon verkar vara lämplig att hålla i handen när katastrofen är ett faktum. Blir det krig kan vi kanske ha henne som hemligt vapen. Kast med liten symaskin, kanske.