Allt om berg- och dalbanor

Igårkväll kom jag hem väldigt sent, mikrade mina tinade rester som vanligt och intog måltiden vid 22-tiden i sängen, med teven på. Likheten med en ungkarl är slående. Hade jag inte varit frusen av mig, samt haft principen att inte intaga alkohol annat än vid festliga tillfällen, sådana tillfällen när det är fredag eller lördag och barnen är i faderns försorg, är det inte omöjligt att jag hade glidit in i den lilla nätbrynjan och knäppt upp en ölburk som jag druckit ur och därefter rapat lite mellan varven för att komma i stämning.

Nu blev det inte riktigt så illa.

Har man jobbat sedan 7.30 på morgonen råder inga stora krav på underhållning från teven vid det laget. Om något rör sig, dock inte för häftigt så jag blir rädd om jag skulle råka slumra till med gaffeln i munnen och kanske sticka mig när jag vaknar, och om det pratas, så är jag nöjd.

Igår hamnade jag på ett program om berg- och dalbanor. Det var mycket intressant. Bland annat lärde jag mig att om man står på håll och tittar på en sådan bana och man kan urskilja den allra högsta toppen på banan, då vet man var banan börjar. Den högsta backen är alltid den första. Inte vet jag vilken nytta man kan ha av denna information, men iallafall, ni får den.

Uppför denna första backe dras vagnarna mekaniskt med hjälp av kugghjul och vad det nu var allt. Därefter åker vagnarna omkring fritt, utan hjälp, bara som ett resultat av tyngdkraft, hastighet och vagnarnas tyngd. Jag har trott att det sitter en gubbe och kör någonstans och att han kan stoppa det hela om det verkar gå överstyr, men så är inte fallet.

Jag mår vansinnigt illa när jag åker karuseller som snurrar, båtar som guppar, bilar som kör med mig i baksätet, tåg som kör med mig i vagnen, bussar som kör med mig på sätet. Jag mår i princip illa av allt som rör sig och som innehåller mig. Utom berg-och dalbanor vilket jag ansett mig ha forskat fram anledningen till. Eller anledningarna.

1) Jag ser hela vägbanan.
2) Jag får frisk luft.
3) Det gungar och snurrar inte.

Och mår inte jag illa, gör inte resten av världens befolkning det heller, var min sammanfattande slutsats i forskningsrapporten. (Som jag märkligt nog inte uppmärksammats vetenskapligt för ännu.)

I programmet hade de emellertid lyckats hitta en sån där överkänslig individ som nästan kräktes efter en berg- och dalbanetur vilket jag tyckte tydde på mesighet. Tråkigt nog förklarades detta av g-krafterna som gör att man som passagerare hänger i säkerhetsbältena med jämna mellanrum och denna tyngdlöshet kan inte hjärnor hantera, det är hjärnorna inte vana vid och då blir de osäkra och framkallar illamående hos sin kropp.

Detta har jag aldrig upplevt och jag vet inte om det beror på att jag är väldigt lätt redan från början så att min hjärna inte tycker det känns onormalt att jag svävar lite, eller om min hjärna har fullt upp med annat och är övertygad om att jag, med min goda förmåga och robusta natur, kan klara mig själv den stunden jag hänger i bältet och skriker. Jag väljer att tro att det är det sista alternativet som gäller.

Något som inte direkt framkom var vem som kommit på själva grundidén med berg- och dalbanor. Och vem han testade idén på. Det skulle också vara roligt att veta hur många man fick testa på för att hitta någon som överlevde så att man kunde säga att uppfinningen var klar.

Får kolla i tablån om det kommer en del 2. Den skall jag se.