Chokladkvalitetskontrollanten

Jag tycker mycket om choklad, det har jag alltid gjort. När jag var liten, fyra år eller så, fick jag en julafton en chokladkartong fylld med små runda, platta chokladbitar. De var liksom staplade bredvid varandra som dominobrickor i en rund kartong och jag tyckte mycket om sådan choklad redan då. Jag blev mycket glad över presenten.

Så glad att jag artigt packade upp alla paket jag fick, ödmjukt tackade alla välvilliga givare, varpå jag ytterst diskret drog mig tillbaka i avskiljdhet för att smaka lite på kartongens innehåll. Jag har aldrig varit lagd åt hafs och slafs och därför gick jag mycket noggrant tillväga. En sann kvalitetskontrollant kan inte på blott ett fåtal bitar dra en statistisk säkerställd slutsats, det är helt omöjligt. Och dessutom inte ens vetenskapligt hållbart. Man kan med andra ord inte testa två bitar och sedan vara säker på att dessa är komna ur ett utmärkt exemplar av chokladkartong, det kan vara helt fel. Redan som 4-åring förstod jag sådana allvarliga ting.

Jag ville vara noggrann i mina studier och därför åt jag upp allt i kartongen.

Min mamma kom på mig när jag hade fyra bitar kvar, men dessa lyckades jag stoppa in i munnen innan hon hann komma på tanken att hejda mig, och således behövde jag heller inte ta ställning till dilemmat om jag skulle bjuda henne eller, vilket Gud förbjude, alla de andra julfirarna i vardagsrummet.

En stund senare mådde jag illa.

Och var därför benägen att dra slutsatsen att det nog inte varit ett utmärkt exemplar av chokladkartong, trots allt. Samt konstaterade att det ju varit en himla tur att jag inte bjöd de andra. Hade inte blivit en rolig jul om hela släkten skulle behöva kräkas, menade jag.