Chokladtomte

I början av maj fick mina barn varsin chokladtomte av en släkting. Dessa skulle de egentligen fått i julklapp förliden jul, men av olika anledningar glömdes tomtarna bort vid det tillfället. I samband med dotterns konfirmation överlämnades de emellertid och förpassades omgående till kylskåpets nedre del.

Där har de legat sedan dess.

Jag har således skyfflat omkring med dessa tomtar när jag skulle få plats med midsommarens sillinläggningar, de låg ett tag tillsammans med morötterna, de har stiftat intim kontakt med lingonburkar och gurkburkar och vid något tillfälle råkade det komma lite senap på en av tomtarna. Detta har de tåligt genomlidit utan att ens rynka på ett av sina buskiga chokladögonbryn. Tomtar är ett milt och uthålligt släkte.

Någonstans på vägen fram har jag förstått att barnen inte vill ha dessa tomtar. Initialt antagligen för att det kändes konstigt att sitta i solstolen och äta chokladtomte men nu förmodligen för att de har fastställt att bästföredatumet sedan länge har passerats.

Igår, när jag för minst hundrade gången flyttade tomtarna för att nå fram till majonnäsburken som råkade ligga bakom dem, bestämde jag mig för att något borde göras för att ändra tomtarnas öde. Det är snart jul igen, det vimlar redan av nya, färska och spänstiga chokladtomtar och jag ansåg på goda grunder att om jag smakade lite på en tomte skulle ingen bli arg. Tvärtom. Snarare skulle en tomte falla från något av barnens hjärta.

Jag tog med mig tomten framför teven och tuggade lite på den när jag omväxlande tittade på Generation fett, plippade på datorn och läste tidningen.

Den var inte god. På vissa ställen var den vit, på andra grå. På väldigt få ställen såg chokladtomten ut som om den var gjord av choklad.

Jag kunde också konstatera att någon gång under året måste tomten ha legat väldigt nära löken.

Hur som helst så lyckades jag få i mig hela tomten, begriper inte hur det gick till. Jag tyckte verkligen inte om den, men efter att i många år ha ätit upp barnens ratade rester och uppskattat de tillfällen där någon av dem inte först tuggat lite på produkten innan den ratades, så har man vant smaklökarna vid att tåligt uthärda både det ena och det andra.

Nu har jag bara en tomte kvar. Den bör kunna slinka ned, den också. Blir lök- och kålsmaken för stark får jag kanske ha en konjak ståendes att skölja munnen med. Det bedövar nog lite. För choklad är ju ändå choklad...