Födelsedagstankar, part II

Det har varit en tämligen annorlunda födelsedag idag. Först och främst har jag haft så ont i vänster arm att jag bara har kunnat använda den som prydnad. Vilket den emellertid fungerade väldigt bra som, det är en snygg arm. All rörelse av armen har varit förenad med stor smärta och således har jag undvikit all rörelse av vänsterarmen.

Jag är inte dum.

Dessutom har jag haft ont i huvudet, känt mig yr och lite sum och hört mig själv prata med fördröjning. Ungefär som när man dubbar Bruce Lees filmer till engelska. Först talade jag, sedan nådde ljudet fram till öronen och jag kunde höra det hela. Detta har inneburit att jag har fått ägna stor koncentration åt att förstå vad jag sagt trots att jag försökt uttrycka mig så att jag själv skall begripa. Har talat på lätt svenska hela dagen.

Då jag lyckades explodera bakdäcket på min brukscykel igår, tänkte jag använda mig av reservcykeln till jobbet idag. Den snyggare men betydligt tyngre och svårcyklade mountain-biken.

Det gick inte.

Cykeln hade inte använts på 1 ½ år och det fanns ingen luft i däcken. Och ingen pump i hushållet. Jag fick därför för andra dagen på raken dra med mig en motsträvig cykel till macken för att pumpa. Framdäcket fylldes lagom mycket lagom snabbt. Bakdäcket fylldes inte alls. Dessutom försvann ventilen längre och längre in i cykeln. Det slutade med att jag fick släpa med mig cykeln till jobbet och vid det laget hade ventilen tackat för sig och dragit sig tillbaka helt och hållet till fälgens insida. Jag har nu två cyklar, båda obrukbara. Och cykelverkstaden har slagit igen. Det är svårt att se positivt på situationen i sådant läge. Just nu hade jag önskat mig händig och tjänstvillig man i födelsedagspresent.

Jag vet inte hur jag uttryckte mig igår vid middagen med väninnorna men en av dem tittade länge på mig vid något tillfälle och sa slutligen:

- Mimmi, vad du behöver är Chippendales. Vi får fixa det till dig.

- Jaaaa, sa jag, det har jag alltid velat ha. Och jag vill ha dem i ett rum med bokhyllor från golv till tak, och så kan jag sitta där och läsa böcker, sippa på en konjak och njuta av livet.

Här blev det märkvärdigt tyst en stund och hela sällskapet lade pannorna i djupa veck. Det visade sig att de ansåg mig vara i behov av Chippendales, vilket är halvnakna män. Det jag automatiskt hade tänkt att jag behövde var möbler i skinn med nitar. Även kallade Chesterfield.

Så långt ifrån ungdomliga tankar befinner jag mig.

I övrigt känns bra att bli 45. Jag har kommit upp i den åldern att jag struntar i hur gammal jag är så länge det mesta fungerar och jag har hår och tänder i behåll.

Och så väl är det, änsålänge.