Om att veta saker i förväg

Ibland är man tacksam över att man inte vet i förväg vad man skall behöva uppleva.

Idag har jag varit på pandemiseminarium hela dagen och skulle bara hemom för att hämta några papper innan jag på skulle sladda vidare till kontoret för ytterligare arbete i rikets tjänst. När jag kom hem hoppade jag spänstigt ur stövlarna i hallen och gled på pigga, nylonklädda fötter uppför trapporna för att hämta pappersbunten. Väl på ovanvåningen rafsade jag åt mig högen och gjorde mig redo att på lika pigga fötter hasta nedför trapporna igen. För att inte slösa bort värdefull tid medan jag bara förflyttade mig, tog jag mobilen i höger hand och började läsa inkomna mail.

Detta gick jättebra ungefär halva trappan, men därefter blev något fel. Jag vet inte om det var de pigga nylonkläddas, pappersbuntens eller något inkommet mails fel, men plötsligt behövde jag inte längre bekymra mig om att hasta nedför trappan. Det gick så att säga som på räls.

På ingen tid alls var jag i kontakt med golvet på bottenvåningen, hela ryggen hade kontakt men fortfarande befann sig händerna i jämnhöjd med halva trappan. Med mitt liv som insats hade instinkten gjort att jag skyddade skattebetalarnas egendom även på mitt yttersta. Inte ett veck hade åstadkommits på mina papper och mobilen var i skick som ny däruppe i luften.

Själv hade jag emellertid annat att tänka på än att glädjas åt detta. Det första jag tänkte på var hur jag skulle kunna få igång andningen igen. När det lyckades tänkte jag en stund på vem det var som gjorde mig sällskap och kved någonstans i närheten. Det visade sig vara jag.

Jag har sett på Americas funniest homevideos hur små barn slår sig halvt fördärvade, varpå de reser sig upp, utan ett ljud spanar efter närmaste vuxen, förflyttar sig mot vederbörande och, när de är inom hörhåll, sätter igång och tjuter det högsta de kan så att alla förstår att de nästan har slagit ihjäl sig. Den första stunden, när de är ensamma, säger de inte flasklock.

Så funkar det inte i vuxenvärlden. Jag skrek inte, å nej, men jag kved. Trots att det inte fanns en levande varelse i närheten. Och faktum är att jag var glad för att jag kved, för den som låter lever, det vet jag av erfarenhet.

Jag kunde dock inte resa mig, det gjorde så in i hoppsan ont överallt att det bara kändes gångbart att ligga kvar. Ett tag övervägde jag att tillbringa resten av mitt liv på hallgolvet, så omöjligt kändes det att komma på fötter igen. Medan jag väntade på att återfå någonslags fysisk förmåga, halade jag ned högerarmen med mobiltelefonen från luften och skickade ett email till kollegorna på jobbet om att jag nog, vid närmare eftertanke, inte skulle hinna in mer idag. Något oförutsett hade uppstått.

Efter en tag kände jag att jag legat färdigt och var mogen för att ta eventuella negativa budskap i form av att jag brutit ett eller annat vitalt ben. Ryggen kanske, jag var beredd på det värsta. Jag ställde mig upp och kunde konstatera att i princip allt från nacken och ned gjorde ont, men inte på det frakturonda viset. Jag hade överlevt och med den äran.

Nu, så här några timmar efteråt, är jag svullen över ryggen och det ser ut som om jag fått en långfranska inopererad på vänster skinka. Det säger barnen, för själv kan jag inte vrida ryggen något gradtal över huvudtaget, och har därför ingen aning. Mer än när jag sätter mig ned, då har jag en stark aning.

Och att detta skulle hända är jag väldigt glad över att jag slapp veta om i förväg. Jag är inte säker på att jag hade kunnat koncentrera mig på semiariet idag då...