Födelsedagstankar

När jag var liten kunde jag inte somna kvällen före min födelsedag. Och när jag till slut ändå föll i den utmattades sömn, så sov jag oroligt och aldrig längre än till klockan 5. Då låg jag och väntade otåligt på att resten av församlingen skulle ha den goda smaken att masa sig upp och inleda firande av ett styck födelsedagsbarn. Att de kunde ligga och tryna utan att känna otålighet inför det stundande evenemanget, förvånade mig.

Många gånger övervägde jag att stiga upp och göra lite förberedelser själv, för att liksom snabba på förloppet en aning. Bre en macka till mig, duka en bricka, lite sånt. Så att vi snabbt kom till det viktigaste; mina paket!

Så är inte fallet nuförtiden. Inte alls.

Jag somnade som en sten igårkväll, lite tidigare än jag hade tänkt mig till och med. Och jag sov ovaggad hela natten utan avbrott och vaknade högst motvilligt när klockan brummade. (Det är en klockradio och som klockradio betraktat borde den spela fin musik för mig, men just denna extrafunktion har bara fungerat vid ett tillfälle för någon månad sedan då Johnny Logan klämde i för full hals en morgon. Därefter har den återgått till gutturalt brum.)

Att föreställa sig sång och bricka med macka så dags, hade inte varit lockande. Snarare något i stil med förädlad kinesisk tortyr.

Dessutom har jag ont i armen upphöjt till tio i dag. Vaccinationsarmen. Den vill inte bli stött, den vill inte bli höjd, den vill inte användas och den vill i princip bara ligga på en kudde och vila sig. Vilket lär bli svårt med tanke på att resten av kroppen är på väg till jobbet och där finns verkligen inga kuddar.

I övrigt är huvudet tungt, kroppen är matt och det känns som om jag har haft influensa i en vecka men börjat tillfriskna. Och då kan man konstatera att känner man sig så här efter att ha fått en spruta med influensa beta light, då är jag tacksam över att jag slapp influensa 2.0, d v s den skarpa versionen.