Energihushållning

När jag var liten läste jag med glädje och stort intresse böcker som "De skeppsbrutnas ö" och "Robinson Cruse" och andra i samma genre. Det fängslade mig hur människor, t.o.m. barn, kunde överleva på en öde ö utan någonting annat med sig än sina förmågor. Om det var någon av dessa böcker eller om det möjligen var "Greven av Monte Cristo" eller "Papillon" som lärde mig att om det rådde brist på mat så skulle man hushålla med sin energi, det vet jag inte, men någonstans lärde jag mig det.

Mina barn har såvitt jag vet inte studerat dessa böcker men jag överväger att tro att viss kunskap ärvs via DNA-et. Båda känner nämligen till detta faktum och lever efter tesen som vore den livets rättesnöre nummer 1. Här slösas definitivt inte med någon energi i onödan. Trots att det inte direkt råder någon brist på mat i mitt hushåll. Men kanske ligger deras kunskap så djupt att den inte har med någon reell situation att göra. Det är bara en instinkt.

Några exempel:

Igår stod ett köksskåp öppet ganska länge. Jag såg det och irriterade mig men väntade tålmodigt på att den som öppnat skåpet också skulle stänga det. Så skedde icke och till slut kastade jag mig på skåpet med ett rytande och försökte smälla igen dörren. Det var då det visade sig att några skålar stod för långt fram i skåpet med påföljd att dörren inte gick att få igen. Om man emellertid flyttade dessa skålar cirka 1 cm, gick dörren alldeles utmärkt att stänga. Jag gjorde så och ordningen var återställd.

Därefter tog utredningsfasen vid, vem hade orsakat detta? Det var dottern. Hon hade inte sett att dörren inte gick igen. - Hallå, hur skall man kunna lägga märke till alla såna detaljer? Vad tror du om mig egentligen?

Nej, just det.

Idag hittade jag en strumpa på golvet i hallen. Mitt på mattan låg den och dessutom alldeles ensam. Kompisen hade förmodligen hamnat där han skulle, i tvättkorgen, men vår ensamme vän hade tappats och blivit kvar.

Jag påpekade detta högt.

En stund senare var strumpan borta. Den låg då på skänken som även den står i hallen.

Jag påpekade detta högt.

Jag påpekade detta högt.

Jag tog i från tårna och påpekade detta högt. Strumpan försvann ned i tvättkorgen.

Efter att jag duschat imorse öppnade jag badrumsfönstret för att vädra ut vattenångorna. Någon hade behövt uppsöka stället efter mig, innan jag stängt fönstret, och själv vidtagit denna säkerhetsåtgärd. Till hälften. Endast en fönsterhake var tillsluten. Den andra hängde fortfarande fritt. Om man stänger ett fönster, varför använder man då bara en fönsterhake? Vad är det som driver en att lämna den andra oknäppt? Jag fattar inte sånt.

Förundersökningen för detta brott pågår fortfarande. Gärningsmannen är inte identifierad.

Så här är det ständigt. Saker görs nästan (som jag skrivit om tidigare) eller till hälften. I bästa fall. Och efter idogt tjat.

Och jag undrar ibland oroligt hur dessa barns egna hem kommer att se ut i framtiden. Kommer de att äta den frysta maten halvtinad? Skala hälften av potatisen? Tvätta kläderna men inte skölja ur tvättmedlet? Bygga en tom-toarulle-vägg i badrummet hellre än att slänga rullarna i soptunnan? Bara duscha väldigt varmt eller väldigt kallt hellre än att lägga energi på att hitta lagom-varmt-läget?

Det är sådana saker som får mig att se framtiden an med spänning.