Fyra kvinnor på fars dag

Igår var det fars dag, den stora familjedagen där man åker hem till sina dagars upphov, äter slottsstek eller åtminstone tårta och kaffe, kanske en liten konjak efteråt, pratar med föräldrar och syskon och njuter av lugnet och av att ha blivit barn på nytt, vilket man ju alltid är när man kommer hem till barndomshemmet.

Inget av detta omfattar emellertid mig, ej heller mina käcka väninnor i häckklipparligan, eftersom vi alla är både karl- och farfria. Min insats för dagen har således sträckt sig till att handla present till barnens far. Dock fick jag ingen slottsstek eller tårta för besväret. Jag fick nöja mig med känslan av godhet.

Fars dag innebär emellertid möjligheter på andra sätt. När nu alla världens män var upptagna med att le faderligt inför sina beundrande ätteläggar, passade vi fyra far- och karllösa på att i lugn och ro och utan trängsel eller välmenande inblandning av tankande män, hyra ett släp för att frakta en sänggavel från ett hus till ett annat.

Cleo och jag möttes på Statoilmacken, kvitterade ut en sladd och försökte därefter räkna ut hur man gör så att släpet hänger ihop med bilen. Vi förstod det som att sladden på något sätt skulle vara inblandad. Det var inte helt lätt för oss som inte behövt anstränga oss i sådana sammanhang tidigare i livet. Dessutom fick man inte med någon manual, vilket var dåligt.

Efter att ha slagit våra kloka huvuden ihop tyckte vi att vi hade fått ihop det hela riktigt bra och körde iväg. Släpet hängde snällt efter, allt blinkade som skulle blinka och vi skojade friskt om Kalle Anka på julafton och om hur husvagnar kan kopplas av och fara iväg åt sina helt egna håll. Så dock inte vårt gediget fastsatta släp, sa vi. När vi kom fram till de två övriga medverkande i denna komedi, slog den händigaste av de båda sig för pannan och menade att det var rena turen att släpet följt med oss hela vägen till deras hus. Vi hade inte hissat upp ett hjul och vi hade inte säkrat släpet med en karbinhake som hängde ensam och såg fånig ut, och sådana detaljer var tydligen viktiga för helheten.

Resten av resan skötte Handywoman allt kopplande. Jag körde och koncentrerade mig på det. Cleo betalade och sånt kräver sin kvinna, det också. Pyttan bidrog med uppmuntrande tillrop.

Allt gick väldigt bra, jag till och med backade med släpet, och vi var mycket nöjda med vår fars dag. Jag känner mig nu redo att köra på husvagnssemester nästa år om de övriga tre skulle längta efter det. Om jag får bo på hotell när jag kört färdigt, vill säga, för fyra kvinnor i en husvagn känns inte riktigt som mitt koncept.

Och nästa år på fars dag skall vi göra något liknande manligt. Bygga ett hus, kissa ståendes mot buskarna, eller något liknande. Det här var väldigt kul.