Hemmets härd är guld värd

Ibland på lördagskvällarna, känner jag mig som om jag sitter i högkvarterets sambandscentral. Som enda anställd på fakirskiftet när alla andra har ledigt.

Igår drack jag mitt glas lördagsvin på eftermiddagen, långt före middagen. Säkert hade någon som sett detta kunnat dra slutsatsen att "nu korkar hon upp, redan på blanka eftermiddagen, det där slutar illa, sanna mina ord", men jag hade isåfall kunnat lugna dem. Vi snackar ett glas före klockan 17, sen tvärstopp. För att jag skall kunna vara beredd på att kasta mig i bilen om barnen får dylika behov när deras sociala liv börjar rundas av framåt nattkröken. Framåt morgonkröken om de får bestämma själva.

Under kvällen plingar och tutar det konstant i mobilen och datorn. Min mobil och min dator. Det är barnen som anropar sambandscentralen och detta skall absolut inte tas som ett tecken på längtan efter mig. Snarare är det så att barnen hela tiden vill ändra sina beräknade ankomsttider till hemmet vilket inledningsvis uttrycks i relativt vaga ordalag som blir allt mer tydligare ju närmare nattkröken vi kommer.

De vill inte hem.

Jag fattar inte sånt. Här hemma är det varmt och mysigt, jag har tända ljus, godis, förträffliga teveprogram samt mitt stimulerande sällskap att erbjuda, och alla i famljen får sitta i soffan. Vi hade kunnat läsa högt ur någon bok eller kanske prata om livet. Jag hade kunnat dela med mig av min livserfarenhet, talat om för dem vad de INTE skall göra och jag är säker på att vi hade skapat en stund av närhet och familjesamhörighet som de kunnat minnas i resten av sina liv.

När denna möjlighet finns, kan någon då förklara varför de hellre vill hänga ute i den skånska råkylan alternativt sitta på hårt tonårsrumsgolv hemma hos någon kamrat görandes platt intet. Hur kul är det, liksom? Hur utvecklande för personligheten?

Annat var det på min tid. Hemmets härd var guld värd och hellre en kväll med Jacobs stege på teven än disco i Folkets hus. Det märkliga är att jag har spridda minnesfragment av att åka bil i baksätet på en PV, men det kan inte ha varit jag. Jag tycker mig också minnas att jag stod mitt i natten i minus 15 grader och frös vid korvkiosken så till den milda grad att tårarna rann när jag väl kom in i värmen och de perifera delarna började tina. Vad gjorde jag ute så dags? Måste vara minnen som någon annan har berättat för mig. Jo, så är det nog.