Gymnasieval

Min dotter går i nian och det innebär att hon skall börja gymnasiet nästa år. Den senaste tiden har brevlådan fyllts med allehanda kolorerade skrifter från gymnasier från både när och fjärran vilka har studerats mer eller mindre intensivt av dottern.

I min bekantskapskrets finns andra med barn i blivande gymnasieåldern och jag har noterat att dessa vuxna titt som tätt varit på gymnasievisningar, både kvällar mitt i veckan och på helgerna. Även min dotter har stundtals varit iväg på gymnasievisningar och jag har tålmodigt väntat på min tur. Snart skall även jag inbjudas via ett kolorerat utskick att få ta del av de skolmöjligheter som bjuds och därefter med kloka och livserfarna råd kunna upplysa min dotter om vilken skola och vilken utbildning hon bör välja så att hennes framtid blir så ljus och välbärgad som möjligt. Vem vet detta bättre än jag? Nej, just det.

Idag vid middagen suckade barnet med den ljusa framtiden över hur himla stressigt det skulle bli på onsdag kväll. Då skulle hon tvingas hinna med tre gymnasievisningar efter skolan, hur skulle detta gå?

Jag höll med om att det verkade jäktigt men tröstade henne med att snart var hon klar med detta projekt och då var det min tur att stressa igenom tillvaron med femtioelva skolor som skulle besökas och utvärderas. Jag förstod att man höll visningar för de blivande eleverna för sig och för deras föräldrar för sig.

Hon tittade undrande på mig.

- Öh, va?!

- Ja, snart skall väl jag också få gå på gymnasievisningar, sa jag. När det är föräldrarnas tur. Och då tänker jag gå, för hur skall du annars veta vad du skall välja? Vem kan kritiskt granska och utvärdera utbudet om inte din kloka moder?

- Tror inte det. Man får ha med sig sina föräldrar till dessa visningar, men jag har inte känt något behov av att ha med mig mina föräldrar. Skulle jag känna det, berättar jag det för dem.

- "Dem"?

- Ja, eller er då.

De fladdrande ögonbrynen tydde på åsikter i stil med "herregud, märka ord...".

Jag förstod av den fortsatta konversationen att gymnasievisningarna snart är avslutade och jag har inte fått följa med på en enda. Jag har inte blivit förevisad en enda linje i någon kolorerad skrift. Jag har heller inte blivit tillfrågad om några goda råd eller välmenande direktiv.

Den enda slutsats jag kan dra, är att jag får det lite extra jobbigt eftersom jag får plugga in allt själv, skolor och linjer och inriktningar, för att därefter kunna styra upp hennes framtid. Det hade varit enklare med lite studiebesök live.

Men, jag är inte rädd för arbete. Hon behöver inte vara orolig, snart vet jag vad hon skall sikta in sig på. Jag kan redan se framför mig hur glad och tacksam hon kommer att bli när hon märker att hon inte behöver klara sig själv utan att jag bestämmer åt henne. När hon tackar mig, skall jag blygsamt slå ifrån mig och säga "äsch, torka tårarna, det var väl inte märkvärdigt, jag gör det så gärna".

När hon blir äldre skall jag välja universitetsutbildning åt henne också. Och man.