Husspöket

Jag är inte totalt blind men onekligen behöver jag glasögon vid vissa situationer i livet. När jag kör bil, t ex. I annat fall blir det alldeles för lätt att köra bil, för då tror jag att jag är ensam i trafiken. Att jag är queen of the road och inte har någon annan att ta hänsyn till. Och det är farligt, framförallt för övriga trafikanter.

Dessutom behöver jag glasögon när jag tittar på teve. Sitter jag tillräckligt nära ser jag en del ändå, men bara de stora penseldragen. Mimik, mindre gester eller förstulna ögonkast går mig helt förbi och det kan förändra hela storyn. Hur stor behållning hade jag t ex haft av Grey's Anatomy om jag inte haft möjlighet att se de kvinnliga läkarnas blickar, svårmod, ryckningar under ögonen, grimaser och muskeldarrningar? Ser man inte detta hade man trott att det inte hänt ett dugg i hela avsnittet.

Min strategi är ungefär densamma som Maria Mozzarella eller vad hon nu hette, Hollywoodfrun som talade i ultrarapid. Hon hade läppstift överallt, jag har glasögon överallt. I bilen, i nattduksbordet, på jobbet, på soffbordet och i grovköket.

I helgen tänkte jag titta på teve i sovrummet och vevade därför omkring med högerhanden i nattduksbordets låda samtidigt som jag valde kanal med vänsterhanden. Jag hittade inga glasögon och fick under stora suckar och med stor möda luta mig fram och titta ned i lådan för att se i vilket lönnfack glasögonen lagt sig.

Det fanns inga glasögon i lådan.

Först försvann en av husets trådlösa telefoner och återfanns i trädgården, dyngsur. Sen försvann diskborsten vilken återfanns i slaskhinken. Därefter försvann min nya, snygga designade och DYRA disktrasa som jag fått i present. Den har inte kommit tillrätta. Och nu hade mina glasögon försvunnit.

Jag började bli trött på husspöket.

Men det är viktigt att vara lösningsorienterad så jag hasade mig tämligen omgående upp och ut i grovköket där jag tog på mig cykelglasögonen. Inte en optimal lösning, men den funkade för stunden. (Dagen efter fick jag problem för då hittade jag inte cykelglasögonen, men det hör inte hit.)

Igår fick jag tillbaka ansvaret för barnen och dottern återvände då med en plastkasse innehållande de "tantkläder" (otvättade) som hon lånade för att spela teater i, i förra veckan. Där låg även de skor hon hade lånat, men glömt att be om lov om. Detta upptäckte jag emellertid redan i förra veckan när jag behövde dem. I botten av kassen låg dessutom ett par strumpbyxor, dem hade jag inte saknat, men det var uppenbart att även de var lånade utan lov.

Underst låg mina glasögon.

Jag har länge misstänkt att husspöket inte är ett spöke utan en levande varelse av kött och blod. Denna teori har haft sin ivriga belackare. Någon i familjen, jag säger inte vem men det är inte jag och inte min son, har livligt odlat spökteorin. Mina misstankar ovan har nu stärkts.