Min blodgivarkarriär

Jag har jobbat med samhällelig säkerhet i många år och för några år sedan kände jag att jag var redo att lyfta mitt ansvar för resten av mänskligheten till en högre nivå. Jag skulle, trots stort obehag, bli blodgivare. Dessutom såg jag fram emot att få snygga t-shirts och muggar och mackor och juice också, så helt osjälvisk var jag inte, det skall medges. Men längst inne ville jag inte. Jag tycker helt enkelt inte om att det sticks nålar i min kropp. Om jag inte gör det själv, iallafall.

Vid det aktuella tillfället hade sjukvården en drive där man värvade nya blodgivare och oss som ansågs brinna lite extra för våra medmänniskor (jag arbetade inom räddningstjänsten på den tiden) uppvaktade man extra intensivt. Jag föll till föga och bestämde mig för att bli en vardagshjälte. Men jag ville inte gå dit själv. Skulle jag kliva in i blodbussen utanför stationen så skulle jag ha sällskap, annars fick det vara.

Nu började därför en ny drive, lite mer tydlig och mindre finkänslig än den som sjukvården bedrev. Jag krävde och ryade långa stunder inne hos mina arbetskamrater för att få med mig någon att hålla i handen och när det inte hjälpte övergick jag till smicker varvat med hot. Inget av detta gav något resultat. Några var redan blodgivare och tänkte inte gå en extra gång bara för min skull. Andra kunde tänka sig att bli blodgivare, men tjänsten lade hinder i vägen och de hade inte möjlighet att ledsaga mig den aktuella dagen eftersom de hade annat för sig.

Återstod den sista taktiken, den som bygger på skuld och plikt varvat med arbetsgivaransvaret. Den sparade jag till sist för den kunde jag bara använda på en person: Chefen. Det var hans skyldighet att följa med mig, för världens bästa och för mitt bästa och ville han verkligen riskera att jag svimmade och kanske ramlade ur bussen och slog mig så att jag inte kunde jobba på långliga tider? Ville han det, va?!

Det ville han inte.

Däremot ville han inte själv bli blodgivare, men han kunde uppoffra sig att följa med och fånga upp, det kunde han. Vi gick iväg.

När jag kom upp i bussen fick jag först sitta och fylla i en hälsodeklaration. Medan jag gjorde det kunde jag titta på alla saker man kunde välja mellan som ersättning för besväret. Det var väldigt intressant, det fanns mycket jag ville ha och jag kände att det skulle bli svårt att välja. Sedan blev jag intervjuad om mina sjukdomar, tatueringar, hål i öronen och annat av intresse i ärendet. När jag klarat alla tester blev det så äntligen dags för blodtömning. Jag satte mig en stol (med tipp- och fallskydd), blundade och knöt nävarna eftersom det på något sätt skulle göra allt bättre. Åtminstone för syrrorna som skulle sticka mig.

Sköterskan klämde och stack. Drog ut och stack igen. Grävde runt. Suckade. Drog ut och klämde. Bytte arm. Klämde. Stack. Beklagade sig högljutt. Drog ut och klämde. Stack. Jag började vid det här laget bli både vit, grå och grön i ansiktet, änglarna sjöng trestämmigt, klockor klämtade och vid ett tillfälle såg jag Gud. Något blod släppte jag emellertid inte ifrån mig.

Till slut, efter att sköterskan konsulterat två andra sköterskor fick jag domen. Jag skulle inte kunna bli blodgivare. Alla andra människor har ådror som sugrör. Mina var som grässtrån. Golfbanegrässtrån, inte sånt gräs som finns i hästhagarna. När de stack in nålarna i mina ådror gick ådrorna sönder på alla håll, vilket berodde på att nålarna var många gånger större än mina ådror. Detta hade jag inga som helst problem att tro på med tanke på att mina armveck redan var blåsvarta.

Jag fick sitta en stund och hämta mig. När det vit-grå-gröna hade börjat få en ton av rosa kunde jag lämna min plats och vackla ut mot brandstationen. Jag nästan föll från bussen, precis som jag befarat, men min chef stod påpassligt där och tog emot och jag ramlade rakt in i en svart t-shirt samtidigt som han smulade ned mig i håret eftersom han tuggade på en bulle.

Man hade stuckit honom av bara farten och han hade märkligt nog godkänts rakt av. Han som inte ens ville. Nu hade han långtidskontrakt som blodgivare, var ägare av en snygg t-shirt och hade fått juice och en god bulle när han gick. Jag fick ingenting.

Livet är inte rättvist.