Sånt jag inte kan leva med

För några veckor sedan visade termometern i min bil att det var minus 24 grader ute. Det var kallt, det var det, men minus 24 var lite att ta i. Plus 5 var närmare sanningen. När jag hade kört en stund blev det emellertid hastigt varmare ute och när jag kom fram hade det blivit rena värmeböljan ute, minus 14 grader.

Jag förstod att något var fel. Jag är emellertid inte petig med sådana detaljer som inte är livsavgörande och som det innebär pengar och tid att åtgärda. Jag tänkte lära mig att leva med att termometern inte riktigt funkade.

Veckan efter ville inte bilen låsas när jag parkerade inne i Malmö. Larmet aktiverades, men dörrarna förblev öppna. Detta är inte ett drömläge för en säkerhetschef, som ju gärna ser att skalskydd är utan hål och att allt som kan låsas låses. Gärna allt annat också. Att dörrarna är öppna när man parkerat bilen i Sveriges tredje största stad, kändes som ett aningen för stort hål i skalet. Detta hål upprepades dessutom veckan därefter när barnen och jag skulle in till storstan och kolla på bio. Bilen parkerades i mörk gränd i Malmö, dörrarna ville inte låsas. Mimmi tyckte inte om.

Jag började nu nå det stadium där jag började ifrågasätta om detta verkligen var något jag kunde leva med. Det kände bilen förmodligen på sig för den skärpte till sig och låg lågt ett tag. Allt låstes och låstes upp som det skulle och jag, som är en överseende natur, utgick ifrån att det goda hade vunnit över det onda för gott, och att problemet var ur världen. Peace, love and understanding.

Igår morse skulle jag ta bilen till jobbet och upptäckte då att det omvända problemet hade uppstått. Det hade gått alldeles utmärkt att låsa bilen i söndags, men igår gick den inte att låsa upp. Att inte komma in i bilen kändes som snäppet värre än att inte kunna låsa den när man kört färdigt.

Efter mycket pysslande med alla knappar på fjärrkontrollen gick bagageluckan plötsligt att öppna. I jämförelse med att inte komma in alls i bilen, var detta onekligen ett steg i rätt riktning och jag böjde mig för omaket att klättra in som familjens vovve och öppna inifrån. Det gick även om det var väldigt obekvämt, klädd i kort kjol, kinkiga strumpbyxor och högklackade stövlar som jag var.

Dessutom irriterade det mig och jag bestämde mig genast, där jag kröp omkring under bagagegallret, att det här absolut inte gick att leva med. Bileländet skulle lagas.

Det första jag gjorde när jag kom till jobbet var att ringa Bilia och beställa tid. Jag fick tid nästa fredag. Nästa fredag. Under den tiden skall jag å tjänstens vägnar till både Lund, Malmö och Eslöv och jag undrar hur många jag skall bli polisanmäld för pågående bilinbrott när jag ålar omkring i min egen bil för att öppna dörrarna. Dessutom får jag klä mig i byxor med knäskydd annars lär jag åka på en knäoperation ungefär i samma veva som bilen har tillfrisknat.

Och genast följer nya saker att ta ställning till: Skall man ha högklackat till knäskyddsbyxor eller skall man köra jodphurs? Spelar det någon roll om jag har svart eller brun handväska om byxorna är blåa?