Skånsk vinter

Idag snöade det för första gången i Skåne den här hösten, vilket innebär att små, blöta, vitgråa partiklar flög omkring vågrätt i luften som små stridspiloter på ondsint uppdrag. De ville inte ned på marken, de ville in under kapuschongen, kragen eller halsduken på någon oskyldig människa och till sin hjälp har de elaka vindar som välvilligt krattade i manegen.

Snöar det inte här så regnar det. Och skulle det snöa så är skillnaden jämfört med regn hårfin. Båda fenomenen är lika blöta och otäcka och som helhet kallas detta skånsk vinter och pågår mellan oktober och april. Övrig tid är det höst utom möjligen någon vecka i juli då torkan slår till. Den veckan då jag inte har semester.

Det där fina norrlandssnöfallet som man ser på teven på julafton, där det gnistrar och tindrar och där det vimlar av slädpartier och snöbehängda granar, där doften av glögg och sprakande eldar ligger tät i luften och där alla är glada och lyckliga i sina Lovikka-vantar, det har vi i sydligaste Sverige aldrig upplevt. Här knarrar det inte när vi går. Här plaskar det.

Vi tittar på termometern och läser 0-gradigt men konstaterar att den upplevda kylan är -25. Samt blöt. Lovikkavantar använder våra muskelbyggare som handledstyngder.

Och idag sköts startskottet på 5 månaders fukt, kyla och grådask. Åh, om man vore björn, ändå.